Det mesta känns väl ganska bra

Tänk så härligt det känns när orken liksom återkommer i kroppen, allt blir så mycket enklare igen. Ja, det känns till och med som om man tänker lite klarare när förkylningen börjar släppa och det är väl tur det! Låg ju här förra veckan och funderade på vad som kunde vara fel med Induz, jag tycker ju inte att han verkar helt piggelin. Därför var det nog väldigt bra för mig att läsa den artikel som en av våra duktiga veterinärer skrivit, om den åldrande hunden. Där hon betonar att åldrandet inte är en "sjukdom", utan något man får anpassa sig och kanske ändra rutinerna lite efter. Det tycker jag väl i och för sig att vi försöker göra, men jag känner att jag har glömt en hel del hur det kan vara att ha en gammal hund, det var ju ett tag sedan Bill och Icaroz var det.

Just det här att Induz inte kommer skuttande direkt på morgonen när vi ska gå ut längre, det känns som om hunden åldrats väldigt fort nu under vintern, med kyla, is mm. Han vill inte gå på långa promenader längre, han går saktare och han sover mycket mer. Jag går ju här och oroar mig för att Induz ÄR sjuk, men jag tänker nu lugna ned mig lite, för mycket av allt det han gör, är nog helt normalt för en gammal hund. För går i trapporna gör han utan problem, han äter fortfarande ALLT han kommer över, han vill ha med sig sin ”pip leksak” i munnen när vi går ut. Och vill vissa dagar traska iväg runt halva Vendelsö på promenader. Han hör då väldigt bra fortfarande kan jag väl säga, fast ibland lite beroende på vad det handlar om. Mat som tappas på golvet i köket = hör väldigt bra! Matte vill att han ska komma när vi är ute och går = kan höra ganska dåligt! Men det kändes i alla fall bra att få läsa/höra av någon annan, hur gamla hundar kan bete sig, fast jag kanske innerst inne själv är medveten om detta. Men givetvis blir i alla fall jag orolig, när jag ser förändringar hos hundarna.

En annan förklaring till att han verkat hängig, fick jag troligen i torsdags när jag såg att han låg och slickade på sin ena tass. För som ett antal gånger tidigare, har han lyckats få ett sår på den tå vi fick operera på honom för några år sedan. Induz lyckades ju skada en klo på ena framtassen, så pass illa att veterinären fick lov att operera bort klon. Ja, ett tag lät det som om de skulle bli tvungna att operera bort hela hans tå, men som tur var så räckte det med klokapseln.

Allt gick jätte bra och veterinären sydde ihop hans tå så himla fint. MEN bara tre dagar efter operationen, och trots diverse bandage mm. så lyckades Induz ”laga” sig själv när jag var borta ett par timmar. Han hade upp hela såret, som då inte gick att sy om, utan det blev tvunget att läka av sig självt. Det gjorde det också, men just på det stället, så blev huden ganska tunn och ingen päls växer där. Och just DÄR, har nu Induz en förmåga att skrapa sönder tån, vilket han nu hade gjort. Samt givetvis då ”tagit hand” om detta själv, genom att säkert slicka hysteriskt på tån medan jag låg och sov i mina feberdimmor. Det var bara att ta fram lite alsolsprit och tvätta med och sedan hålla honom borta från såret. SÅ nu är det ganska bra igen! För att slippa ha en stor tratt på honom, så fick jag en alldeles lysande idé (tyckte jag själv då), jag åkte och köpte några halksockor för barn. Sådana med små gummifigurer under och som gör att de inte är så hala. En sådan socka får nu Induz gå omkring med (inte helt populärt) och det gå alldeles utmärkt, när han inte behöver halka runt på golvet heller. Så här ser ni en rottweilertass med ”halkis” på!

Igår hade vi en alldeles underbar dag här i Stockholm. Solen sken från en klarblå himmel, det var lördag och efter veckan som varit, så är man ju totalt uttråkad. Eftersom samtliga här hemma tycktes hålla med, så kokades det choklad och te, det breddes smörgåsar och gjordes i ordning mat till hundar i diverse burkar. Kameran laddades och sedan packades allt in i bilen. Därefter bar det av ut mot havet! Oj, oj, oj så skönt det var att komma dit igen, det var länge sedan nu! Vi började med att gå en lite små halkig promenad inne i skogen med hundarna på de vägar som finns. Men det var ändå lättare för dem att gå där, än i den djupa och hårda snön i skogen. Så medan husse gjorde hundarna sällskap i bilen, så gick jag själv ned till stranden. Tänk SÅ lugnt och skönt det var att stå där i solen och liksom känna både förkylning och alla funderingar blåsa bort över vattnet (eller snarare kanske isen). Det var så härligt, så jag hade absolut ingen lust alls att gå därifrån igen! Strosade runt utmed havet en bra stund och tog några bilder på den ganska täta packisen som täckte vattnet en bra bit ut från land.

Diezel, som har piggast ben av hundarna, tog jag sedan med mig ned till en annan strand och tog några bilder på honom. Där, såg man faktiskt lite vatten mellan isflaken som flöt omkring.

Här sitter han på en av berghällarna med både is och hav runt omkring sig.

Efter några timmar var det dags att bege sig hemåt igen, passerade då en åker som vildsvinen hade ”plöjt” igenom efter mat. Tänk vad de kan ställa till egentligen!

Men denna vinter har inte varit lätt för våra vilda djur i skogen, jag tycker riktigt synd om dem. Har ju försökt att mata dem lite, men det har nog inte räckt långt.

Väl hemma, efter bilturen, promenader, mat mm. så la sig de nöjda hundarna och sov. Induz i sin säng…

…och Diezel på den nya luddiga, dubbelvikta, filten. Den gillar han att ligga och sova på, trots att han i vanliga fall brukar krafsa bort det mesta man lyckas släpa hem åt honom. Men den här filten ÄR gosig!

Nu är det söndag och här sprider sig en doft av nybakat matbröd. En riktig pysseldag kan man säga att det är, det finns en del saker som "kommit efter" denna vecka. Har även försökt göra lite vårfint i köksfönstret med de fina blomkrukorna jag fick av min snälla syster Magdalena (Tack igen!) i födelsedagspresent. De passar så himla bra i mitt ljusblå och vita kök!

I morgon är det måndag och dags att åka till jobbet igen, det känns riktigt kul! Hoppas att ni alla som tittar in här, får en bra vecka nu!