Inte en människa så långt ögat kunde nå, helt tyst och underbart vackert med solen som höll på att gå ned. Det enda som rörde sig, var en segelbåt som stilla gled fram mellan kobbarna. Undrar om man kan få en mer rofylld tillvaro.
Och som alltid är den dalande solen ett skådespel i sig själv.
Denna kväll tänkte jag också försöka ta den bilden som jag har i mitt huvud, men som jag inte fått till ännu. Nämligen hundarna i siluett mot solnedgången. Jag vet precis HUR jag vill att bilden ska se ut, men ibland är väl inte hundarna direkt samarbetsvilliga som fotomodeller. Allra helst inte eftersom den ena hunden (Diezel) nästan håller på att storkna så fort han ser en kamera. Och ibland är det mina kunskaper om vilka inställningar som fungerar (eller inte) på kameran som ser till att resultatet inte blir så bra. Men denna kväll nådde jag nästan dit jag vill. Och här under är resultatet. Inte helt tokigt, men inte helt perfekt heller.
Och när solen väl gått ner, så byts det blåa ljuset vid havet ut mot en mer lila ton. Och det är också sååå himla vackert.
Ja, ja, nu kunde man inte gå och drälla där ute vid havet hur länge som helst, även om det var lockande. Hade ju en arbetsdag att se fram emot under lördagen. Så hem for vi igen och hann under vägen se både en hare, några rådjur, en älg och ett gäng med hjortar.Just nu tror jag också att diverse djurslag har bestämt sig för att ”ge igen”, på de två rottweilerna som annars brukar göra både det ena och det andra försöket att fånga dem. Diezel fick ju lära sig häromdagen att igelkottar gör ont! Riktigt ont! Och i lördags morse var det Induz tur att få ont, han lyckades få två getingstick under morgonpromenaden. Först ett på hans högra sida, där getingen bara landade och stack honom direkt såg det ut som. Han slänger sig runt och tar den i munnen, och där kom stick nr 2! Som tur var, så spottade han ut getingen direkt så att den inte åkte ner i svalget på honom. Då hade det varit värre! Innan jag gick till jobbet, såg jag inte så speciellt mycket svullnad på honom, men lite ont gjorde det allt, för det var ingen munter hund som ligger här.
På eftermiddagen kom regnet och hösten gjorde sig verkligen påmind igen. Tror ingen här blev direkt pigg av detta väder.
Egentligen skulle det ha blivit en tur in till stan, men det kändes som en väldigt bra idé att skippa den turen. Det blev till att titta på TV här hemma istället, det man nu kan se. Har ju i alla fall trott att Diezel har en ganska bra syn, till och med enligt ögonlysningen, men det vet i sjutton! Han är då VÄLDIGT närsynt när han tittar på TV:n måste jag säga. Och ingen annan ser något heller!
När det var dags för kvällsturen med hundarna höll regnet sig borta och det var ju skönt. Tyckte dock att jag på långt håll hörde åskan. Och vi hade inte mer än hunnit komma in, förrän det brakade lös ordentligt utanför. Det blixtrade helt hysterisk och så kom det några riktiga åskknallar. Läste sedan att de uppmätt 2 500 blixtar under 1 timme över Stockholm, så det var inte konstigt att det blinkade konstant här inne. Och sedan kom regnet, det bara dånade i marken utanför, DÅ kändes det ganska skönt att befinna sig inomhus.Gårdagen var en sådan där våldsamt ”ruggig” dag trots att det inte regnade. Men det var absolut ingen frisk luft ute som man kanske kunde tro efter urladdningen under lördagskvällen. Molnen hängde på marken ungefär. Diezel gjorde som vanligt, bäddade ner sig i sin säng och sov.
Så har vi det här med Diezel och hans medicin också. Kände att det började bli ganska ohållbart här att få i honom den, men så helt plötsligt så har det vänt! För med hjälp av två personer, en som stoppar ner medicinen i halsen och en som håller en sked med hundburkmat precis framför nosen på honom + en konkurrerande rottweiler (Induz), så fungerar det nu ganska bra. Diezel kommer till och med självmant lufsande ut i köket när jag tar fram medicinen. Och eftersom den goda maten ibland även hamnar i munnen på ”konkurrenten”…
…så är det bäst att vara med på noterna när man blir bjuden på den. Ja, Diezel tänker inte ens längre på att jag stoppar ner medicinen i halsen på honom. För säg vad som inte går att få till med lite positiv ”avledning” och konkurrens från en annan hund. Med dessa saker har man vunnit framgångar förr!
Som sagt, nu har jag två lediga dagar att se fram emot och börjar inse att vi just klarat oss under morgonpromenderna från det regn som nu vräker ner ute, igen. Men det gör inget, det kan vara skönt att bara pyssla lite här hemma i dag. Sedan är det bara två dagar kvar för mig att jobba innan jag går på semester igen i 2,5 vecka. För tillfället känns det helt ok, bara vädret ser till att stabilisera sig lite tills dess.Och som vanligt blir man deprimerad efter ha läst i Aftonbladets nättidning, om ännu en människa som blivit ordentligt biten av en rottweiler som "slitit" sig från ägaren. Varför måste allt detta hända med rottweiler inblandade??? Jag blir så himla TRÖTT!!!
På återseende!
