Under både tisdagen och onsdagen låg Diezel i tryggt förvar på Haninge Djurklinik med dropp igen. Ja, vi fick väl helt enkelt börja om alldeles från början med den lilla magen. Och inte för att jag är orolig över att han inte blir väl omhändertagen av den snälla personalen där, för det vet jag att han blir, men nog har jag en liten klump i magen när jag måste lämna honom. Men som det låter, så sköter han sig exemplariskt och det känns ju alltid skönt att höra!
På tisdagen efter att jag lämnat av Diezel, var det jobbet som gällde för mig. Och när jag sedan kom hem blev det en tur ut till Tyresta med Induz, som nog kände sig ganska ensam här hemma. Och den lilla vilden far ju fram som vanligt över stock och sten, för att sedan kasta sig på rygg och rulla i den mysiga mossan. Och som ni ser, så har vi en del snö kvar på vissa ställen inne i skogen.
När vi kom hem så gick han och la sig i sin säng och sov en stund och allt var frid och fröjd här. När han sedan kommer upp igen, så är det på tre ben! Han vill inte ens sätta ner sitt ena framben. Jäklar, tänker jag, inte det också nu! Men så var det, han hade ont och har sedan dess fått ta det lite lugnt. Nu har det bara blivit små promenader bort till skogsparken och inte mera. Och jag tycker väl att det ser ut att gå åt rätt håll där med, han markerar mindre och mindre för varje dag som går.Men så uttråkad han blir! Han är ju van att gå på längre promenader och göra lite saker utmed våran väg, som några lydnads moment ibland och kanske leta efter några gömda saker. Nu har han ju fått tagit det riktigt lugnt, vilket resulterat i han har varit ganska så ”på” hela tiden. I onsdags var jag som tur var ledig. Och efter att jag åter lämnat Diezel hos veterinären och varit med och röntga honom, så tog jag med mig Induz i bilen och åkte och tvättade den. Han fick fullt upp med att hålla koll på allt och alla som rörde sig runt omkring den och efter det var han faktiskt lite tröttare.
Passade sedan på att ta med mig lilla Diezel ut till Tyresta när jag hämtat honom. Och jag tror att han tyckte att det var ganska mysigt att få gå med sin matte på en längre promenad. För trots att det är som det är, så verkar han vara ganska pigg. Och det fanns mycket att nosa på!
På torsdagen var Diezel hemma och jag ledig. Och ni vet kanske hur det blir med allt passande med mat i små portioner och ganska ofta till en hund och sedan en del vandrande ut och in med den andra som inte får gå några längre sträckor. Det kändes som en riktig sjukstuga här. Induz höll igång hela dagen, men en lugn kväll blev det. För här tror man att man har koll på läget och försöker göra allt för att det ska bli så bra som möjligt. Så på kvällen när det var medicindags för Diezel, förpassades (trodde jag) Induz ut ur köket. Sedan satte jag ner Diezel mitt på köksgolvet. Innan det, så hade jag tillverkat två små ”köttbullar” av den burkmat som Diezel får äta, och noga ”minerat” dem med medicin. Det har nu gått ganska bra att lura Diezel att äta dessa ”köttbullar” nämligen, men den här gången så lyckades han väl bita rakt i en av tabletterna. Ut över golvet flög den ”minerade” köttbullen och landade nästan precis framför Induz, som på en hundradels sekund slängde sig över den, och svalde den! Nu vet jag inte exakt vad dessa tabletter innehåller, bara att de är smärtstillande, men 30 min senare sov Induz! Hela kvällen hördes bara små snarkningar inne från hundsängen i sovrummet. Och jag var faktiskt in och petade på honom några gånger för att se så att han mådde bra. Men jag kände att det inte borde vara så farligt eftersom Diezel kan äta dessa tabletter. Och givetvis efter denna flygtur ut över köksgolvet, med benen åt alla håll, så blev väl Induz hälta lite värre igen.Nu ska vi göra vad vi kan för att fortsätta att smyga framåt här och jag hoppas att det nu efter helgen fortsätter åt rätt håll! Helt stabilt känns det väl inte, men jag försöker verkligen göra allt rätt, även fast det blir en aning rörigt och fel ibland!
Själv gick jag ut och satte mig i solen i onsdagseftermiddag för att dricka lite te. Första gången för i år. Det var så varmt och skönt! Men solen måste ”ta” ganska så ordentligt nu, för jag märkte att det började svida i skinnet redan efter en liten stund. Och efter att jag tittat mig i spegeln, så kom jag även på att det nog inte var så himla smart att sätta sig i solen när man har tejp i ett fint mönster över näsan! Så dagen efter åkte tejpen bort och jag fick åter sätta mig i solen för att försöka jämna till färgerna lite, om vi säger så.
Här ovanför är en bild på löjtnanshjärtat som växer så det knakar i sin kruka nu. För trots att det känns lite rörigt här, så är våren på gång!