Så har snart ännu en vecka gått!

Det mindre lyckosamma temat tänkte inte släppa sitt grepp om oss, trots att det blev måndag. Jag planerade ju att sova hela dagen och faktiskt kändes det som ett väldigt bra alternativ när jag slog upp ögonen kvart över sex i måndags morse. Men vipps så stod det två glada och svansviftande rottweilerpojkar vid sängen och då kunde jag ju inte ligga kvar där! Ut och traska runt Vendelsömalm som vanligt i mörkret. Men nu undviker vi stigen genom skogen, man vet ju aldrig om det gömmer sig några fjäderbeprydda varelser i träden som släpper ifrån sig diverse mindre trevliga saker. Efter frukosten blev det en sväng till affären för att handla lite.

När jag kommer ut från ICA, så inser jag åter igen att de som spår vädret har haft helt fel, det var ett strålande solsken ute. Annars var det sagt att vi skulle ha så mycket moln här, så att någon sol skulle över huvudtaget inte kunna visa sig. Men som det kändes, så var det bäst att försöka ta vara på dagen så gott det gick, och det genom att ta med sig hundarna och åka iväg någonstans.

Hade just trasslat på mig kläder och satt på hundarna deras koppel när min syster ringer och är ledsen. Dagen hade kommit när det var dags för hennes lilla Trizze kisse att få vandra över regnbågsbron till de evigt gröna ängarna, där han säkert nu skuttar runt och jagar fjärilar och är frisk och kry. Och de må vara ”bara” husdjur för en del, men FY så ONT det gör sådana dagar! Och vilket tomrum de lämnar efter sig! Ja, det blev ett ledsamt samtal och under tiden hann även solen försvinna mer eller mindre.

Men, men, ut till bilen och iväg till Haninge Brukshundklubb. Tänkte att hundarna och jag skulle ta en härlig promenad ute på sjön i de solstrålar som ännu fanns kvar. Vägen ner till sjön gick väl helt ok, men sedan blev det värre. Vet faktiskt inte vad som hade hänt med isen, för överst låg det 2 dm snö, under det så var det minst lika mycket vatten och slask och sedan is. Ja, jag kunde ju inte gå där med mina kängor i alla fall. Men som den ”snälla” hundägare jag är, så tänkte jag att i alla fall hundarna skulle få springa lite och ha kul. Med i fickan hade jag Induz blåa leksaksfigur som han är så rädd om, och den gömde jag i snön och trodde givetvis att Induz skulle hitta den. Men icke då!

Han flög runt och letade och letade,
men ingen figur hittade han!

Efter en kvart tog jag till nästa ”vapen”, den i sitt sätt att leta något mer strukturerade Diezel och skickade ut honom på samma uppdrag.

Men inget ”napp” där heller!

Till slut fick även jag ge mig in i sökandet efter den försvunna ”figuren”, för givetvis kan man ju tro att jag som gömt den, även visste vart den fanns. Nix säger jag! Och efter mycket letande så fick tillslut även Induz ge upp, men det var motvilligt. Jag fick släpa/dra honom från isen, för han ville ju ha med sin ”figur” hem! Och ni som vet hur Induz är, vet ju också att han ALDRIG ger sig! Han skulle ha kunnat springa där ett antal timmar till. Men nu ligger favoritsaken kvar någonstans där ute på isen och jag känner mig åter som en väldigt lyckad hundägare! Som tur var, så hittade jag en sida på nätet där man kan beställa nya ”figurer”, och det är nu gjort!!!

Men det är så typiskt mig, noll koll, ni skulle se mig irra runt i skogen när vi kommer till detta att lägga ut spår åt hundarna! Jag har absolut INGEN aning om vart jag har gått. Behöver jag säga att hundarna brukar bli ganska säkra i spåren, för det är enda sättet för dem att ta sig till slutbelöningen nämligen!

Tisdagen blev en riktigt lugn dag. Det var en sådan där dag när jag inte ens märkte att jag hade några hundar hemma! Efter den långa morgonpromenaden och frukosten så försvann de två svarta och bruna vännerna in till sina hundsängar och sov i ett antal timmar. Jag passade på att åter igen försöka få någon koll på SBK´s nya medlemssystem. Men ni vet kanske hur det kan vara med nya datasystem, de brukar inte fungera friktionsfritt direkt.

Efter hundarnas och min lunchpromenad var det åter samma sak, äta lite lunch och sedan gick de och la sig igen. Började faktiskt fundera på om det var något fel på dem, men det såg ut som om de ville fortsätta att sova, så dom fick vara. Ruggigt väder var det också, så mig gjorde det inget att få vara inne och ta det lite lugnt.

Igår och idag var det jobbet som gällde, men givetvis så är vi ute på våra dagliga äventyr hundarna och jag, trots att jag jobbar. Och helt plötsligt så bara kryllar det av hundar överallt här tror jag. Men det känns väldigt bra just nu, eftersom varken Induz eller Diezel bryr sig om de andra hundarna hur illa de än uppför sig. Ett tag hade Diezel liiiite svårt att tycka att det var ok att möta en annan hanhund med bara någon meters mellanrum, om den andra hunden gjorde ett utfall emot honom. Men nu bryr han sig inte om dem. Och tur är väl det, för nu när vi har så höga snöhögar så vet man aldrig vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Så igår morse blev vi glatt överraskade Diezel och jag, när vi helt plötsligt stod öga mot öga med en "smått" otrevlig schäfer här på gården. Tänk så skönt det är sådana gånger, den andra hunden låter minst sagt helt galen och Diezel tittar inte åt den nästan! Han vände sig väl om en gång och kollade vart den andra hunden tog vägen, men när jag sa till honom med lite bestämd röst att gå framåt, så gjorde han det.

Däremot höll jag på att få en labradorhane i benet igår när Induz och jag var ute. Förstår inte var dessa ilskna labradorer kommer ifrån! Har för mig att de brukar vara ganska snälla och timida hundar, i alla fall om man tittar på de som bor i vårat område. Men i helgen mötte vi en annan labradorhane med sele och flexikoppel på sig och som hussen mer eller mindre låg på i snödrivan när vi skulle gå förbi. Och den lät inte direkt vänlig om vi säger så. Tack och lov säger jag, eftersom den killen pratade med mig om att skaffa en rottweilerhane för några år sedan och det var nog tur att han inte gjorde det.

Den andra labradoren som höll på att nypa mig i benet var en svart. Jag trodde att karlen som kom med hunden hade full koll på den, eftersom han satte ner den fot när han såg Induz och mig. Induz går fot på min vänstra sida och mannen har sin hund ut mot snövallen på den andra sidan. Men just som vi passerar, så säger han –Hej! Och DÅ flyger hunden upp och ska kasta sig över Induz. Det var inte många centimeter som skilde mellan hundens mun och mitt ben kan jag säga. Men Induz han gick lugnt kvar på vänstersidan, så med honom hände i alla fall inget och tur var väl det! Man vet ju aldrig om han får för sig att svara en hund när den beter sig så där och är så nära. Det skulle väl egentligen inte vara så konstigt heller. Men Induz brukar faktiskt sköta sig väldigt bra.

Idag har vi haft ett strålande väder här i Vendelsömalm och som ni ser på bilderna här nedan så har Induz varit ute på ett litet ”lunch-race”. Han ”taktik vilade” bara i tisdags bevisligen när jag nästan trodde att han var sjuk, för idag har det då varit som vanligt igen!

Här sitter han, snöhögarnas kung!

Sedan var det dags för ett "vanligt" Induz-race i snön!
Och undrar någon vad det är han har vid ena ögat, så är det bara snö.

Efter det så måste man svalka sig genom att äta lite snö...

...men det är som sagt, ganska kallt!

Nu väntar tre lediga dagar igen och jag hoppas verkligen att solen kommer visa sig mycket, för då skall vi allt passa på att vara ute en hel del! Det enda som oroar lite, är väl att jag inte känner mig helt ok. Vill också passa på att säga lycka till Susann och ”barnbarnet” Grogg som i helgen skall ut på ”äventyr”, vi håller tummarna!

Och till Er som tittar in här säger vi Trevlig helg! Och kom ihåg att visa alla Era ”hjärtan” lite extra uppskattning på söndag när det är alla hjärtans dag!