I fredags kväll tog vi en tur ut till havet för att gå på en kvällspromenad i den lite svalare luften som alltid råder där. Anade nästan att det skulle kunna bli en riktigt fin solnedgång, eftersom det var väderomslag på gång, så här släpade man åter med sig kameran. Vi hann väl inte mer än landa där ute vid havet förrän den förväntade lugna, avkopplande promenaden förbyttes till något helt annat, nämligen totalt kaos! Gör misstaget att släppa Induz lös, eftersom jag tänkte plocka upp kameran för att ta några bilder på den dalande solen. Hann väl knäppa en bild på solen, innan det såg ut så här. Och att jag tog denna bild kommer jag inte ens ihåg, för det var här kaoset startade.
Ser väl inte så konstigt ut kan man tycka, men det var bara det att Induz sprang ut på en klippa som visade sig vara hur hal som helst och även hur brant som helst, precis under vattenytan. Han kanade ner i vattnet och det är kanske inte heller så konstigt, eftersom det är ett litet sjöodjur man har att göra med. MEN sedan kunde han definitivt INTE ta sig upp igen! Det var nämligen såphalt där ute på allt han försökte sätta sina tassar på. Jag började locka på honom för att få honom att simma in vid sidan av klippan och därifrån kanske kunna få upp honom. Men icke då, han skulle upp, där han hade kommit ner i vattnet! Efter en stund insåg jag att det bara var att dra igång operation ”Rädda den snart sjunkande rottweilern”! Kastade ifrån mig kameran, jackan med nycklar och telefon och skorna. Paniken började nämligen komma i Induz ögon och då är det inte lätt att få någon kontakt med en hund över huvud taget.Klippan var ju lika hal för oss som för Induz, men det tänkte jag strunta i, på något sätt måste jag ju hasa ner för att få upp hunden! Gjorde en ”snara” av hans koppel för att om möjligt kunna kasta den runt halsen på honom, men det gick inte. Kände hur paniken började komma även hos mig, när jag såg honom kämpa där nere i vattnet. Hur länge orkar ett par så pass gamla rottweilerben att jobba helt hysteriskt för att ta sig upp? Efter en hel evighet kändes som, fick i alla fall Robban lite fäste på en klipphylla under vattnet, där han kunde ställa ena foten, och efter några försök så lyckades han även kasta ”koppel snaran” så att den hamnade kring Induz hals. Han drog upp Induz en bit på klippan, tills jag hade honom inom räckhåll. Och jag vet inte var all styrka i min arm kom ifrån, men jag fick ett ordentligt tag i Induz nackskinn och lyfte denna blöta hund rakt upp ur vattnet.
När han kommit upp, så bar nästan inte bakbenen på honom, de bara skakade. Förbannat också tänkte jag, nu ÄR det väl kört ordentligt och han har väl haft sönder allt som tänkas kan i dessa små ben. För givetvis så hade väl musklerna i de gamla benen dragit ihop sig totalt av denna kraftansträngning. Men med massor av massage och stretching för att få igång allt igen, så blev det faktiskt lite bättre. Och när vi sedan gick till bilen så kunde han gå så gott som normalt och min puls sjönk till en något lägre nivå igen.
Efter denna ”cirkus” så fick vi i alla fall se en väldigt vacker solnedgång.
Vägen hem blev en enda lång viltsafari kändes det som. Nästan framme vid bilen hade vildsvinen varit och bökat i marken, ett antal rådjur var ute och åt mat i skymningen, likaså ett par hjortar och helt plötsligt stod det en älg bredvid vägen. Om den nu syns på bilden, det var ganska dåligt ljus.
Vågade nästan inte väcka Induz igår morse för att se hur det var med honom, men det var ingen fara. Lite stel i bakbenen, men annars såg han ganska ok ut. Ja, så ok som någon ser ut i denna värme. Men tack och lov säger jag, att det inte verkar ha blivit någon större skada i hans ben. Och jag hoppas att det inte dyker upp något nu efteråt heller.Nu i helgen är det jobb som gäller för mig och det är nog ganska bra för hundarnas del, det blir ett par lugna dagar för dem. Induz fick ta det riktigt lugnt med benen igår och det var nog ganska skönt att koppla av hemma i gräset tror jag att han tyckte. För i skogsparken finns det i alla fall några fläckar med grönt och mjukt gräs fortfarande.
Det mesta av gräset i Vendelsömalmsgropen ser dock ut så här. Men det gick att "slappa" lite i det också.
Idag vaknade man upp med en dånande huvudvärk, till ännu en sådan där hemsk dag (tycker jag då), +22 grader på termometern redan klockan kvar i sex i morse när hundarna och jag gav oss ut för att få lite frisk luft. Trodde man ja! Det finns nästan inget syre alls i luften här som det känns, och det är verkligen hemskt! Hundarna flåsade för fullt redan innan vi kommit av gården. Och så fort jag bara hinner idag, så kommer jag bli så där våldsamt osocial kan jag säga, för jag kommer sätta mig i skuggan någonstans och läsa min bok. Det är nog det enda jag orkar. Nu väntar snart två lediga dagar och sedan är det dags att hugga in i de två arbetsdagarna som återstår, därefter är det SEMESTER!I alla fall i 2,5 vecka!
Ha det så bra allihop!
