Induz och Diezel

Vad pysslar vi med här då?

2012-01-31T20:31:00.007Z

Helgerna bara flyger iväg och det gäller att hinna med att fylla dem med trevligheter. Jag gör vad jag kan, men hinner definitivt inte med allt jag skulle vilja göra. I lördags bar det av hem till Strängnäs, hade en del att fixa där. Och kommer vi dit, så passar man givetvis på att aktivera lille Nemuz i de skogar man känner så väl. Där vet man också att det troligen inte dyker upp en massa människor bakom vart och vartannat träd, som det gör här.

Tycker ju att Nemuz är en hund som ser och hör det mesta, han är ganska så alert med andra ord, men samtidigt balanserad, så denna dag tänkte vi prova på lite bevakningsövningar med honom. Det gick väl helt ok, han är som sagt med på noterna och tog till och med upp det spår som jag gått från stigen och upp i skogen. Men vi får väl se om det blir någon bevakningshund av honom, det beror på om det dyker upp en kurs som passar oss. Men man kan ju alltid aktivera honom med dessa övningar.

Efter att han varit jätte duktig så fick han sin belöning, en ny gummigroda, som han egentligen ska ha när han simmar. Och vissa problem hade han, med att ta den sladdriga grodan i den kalla snön :-)

Här dök det upp några ”störande moment”.

Gick även en promenad nere vid Mälaren.

Efter ett antal timmar och lite lunch, bar det av hem mot Vendelsömalm igen. Och dagens övningar hade nog varit jobbigare än vad man kan tro, för trots att Nemuz sov hela vägen hem, så blev det en lugn kväll här. Han sov som en liten stock i sin hundsäng och här kunde man både laga en god middag och äta den i lugn och ro, innan det var full fart igen.

Söndag och ett strålande väder. En sådan dag kan man bara inte låta bli att vara ute, så vi tog bilen och åkte ut till havet. Men där var det kallt, för jädrans vad det blåste. Men det var SÅÅÅ himla skönt att knalla runt där i alla fall.

Nemuz klarade sig inte från sysselsättning denna dag heller, husse ville se om han hade någon ”nos” när det gäller patrullstig också. Så här fick man knåda upp bland stenar och omkullvälta träd, halka omkring på hala rötter och nästan bryta foten av sig, innan man befann sig på ”rätt” plats för att ge hunden en rättvis chans. Det var visst viktigt det där! Och hunden, när han väl insåg att det var hans egen matte som låg där bakom en gran i skogen och frös, blev så lättad och glad, att han inte visste riktigt vad han skulle göra. Ja, ett blåmärke rikare blev jag i alla fall. Förstår inte varför rottisar ska vara så brutala när de visar sin glädje ibland! Här sitter han den lilla "bevakningskandidaten".

Allt för snabbt blev det måndagsmorgon och man vet att det ligger en hel arbetsvecka framför en, jippi! Men denna måndag kändes ganska bra. Den startade med en riktigt vacker soluppgång, som Nemuz och jag njöt av när vi traskade runt Vendelsömalm på morgonen, bara det gör att i alla fall jag blir på ett bättre humör. Det var ganska kallt ute och frosten gnistrade vit på träd och buskar. Tiden på arbetet gick försvinnande fort och snart var det dags att åka hemåt, med solen i ögonen, vilket man inte är bortskämd med direkt. Åt lite mat och tog sedan med mig Nemuz ut till Tyrestaskogen. Tänk så mycket ljusare det är ute nu helt plötsligt! Kände det medan vi gick där i skogen, det gick fortfarande att fotografera fast klockan var över fyra. Här kommer några bilder på bäcken som jag faktiskt gick ned till igår.

Och en bild ut över ängar och hagar, med det där nästan rosaskimrande ljuset som blir när det är lite kallt ute.

I morse, var det ännu lite kallare, insåg jag när jag vinglade ut med Nemuz på första promenaden. Ja, vi är ju ute vid den tiden då de flesta sover fortfarande, jag också som det känns. Men i morse blev man klarvaken ganska fort och vid en närmare titt på termometern när vi kom in, så visade den på -11 grader. Blev genast tvungen att sätta mig och dricka en stor kopp med varmt te för att tina upp lite, innan jag kunde fortsätta med morgonbestyren. Dagen har sedan bara rasat iväg och nu är två arbetsdagar redan avklarade denna vecka.

Just nu sitter jag här och funderar på vad folk säger bakom min rygg egentligen. Ja, inte bara det jag fått höra från olika håll om; VARFÖR köpte jag Nemuz egentligen?!! Hur kunde jag göra det??? Förstår inte ens att någon annan orkar lägga någon energi på det överhuvudtaget. Men det var inte så svårt kan jag säga och jag är hittills jätte nöjd med min hund, som jag upplever både är och beter sig som en rottweiler SKA göra. Ja, han ser väl nästan ut som en rottweiler också :-) Kan bara säga till dem som funderar, att bland alla dessa hundar som föds upp idag, är det inte många som tilltalar mig överhuvudtaget. Sedan gör vi olika val, beroende på vad vi tycker och vad vi verkligen vet om. Inte bara TROR oss veta om olika hundar, linjer mm, vilket verkar vara en ganska vanlig trend idag. Man går på rykten som man får höra från andra och rättar man sig efter det, så ligger man nog lite risigt till. För att kunna göra ett aktivt val, så måste man ju få en riktig informationen om saker och ting som valpköpare. Risker finns det alltid, vad man än väljer! Och vill man leva helt riskfritt när det gäller hundar, så ska man nog inte skaffa någon alls.

Nej, jag trivs VÄLDIGT bra med min hund och det är det som betyder mest för mig och inte vad andra tycker och tänker! Och det är väl en himla tur att jag har honom nu, när det blev så tråkigt med Diezel, för tänk så tomt det blivit här annars. Ja, jag trivs också jätte bra med min uppfödare och ser fram emot att få träffa alla Nemuz syskon med ägare på MH-beskrivningen i maj! Det ska bli jätte kul och spännande!!!

En annan fundering jag har också, är vad andra hundägare häromkring säger om mig egentligen. Troligen inga snälla saker ibland, eftersom jag schasat iväg deras hundar som kommit farandes lösa fram till mina hundar. Gör man det, så är man inte klok nämligen! Det har jag fått höra flera gånger. Och jag ska väl säga att jag inte sparkat deras hundar direkt, (även om jag funderar i de banorna nu, efter det som hände med Diezel) utan bara gått emot hunden och hållit den på avstånd från min egen.

En kvinna som bor här och har en golden hane, måste i alla fall tycka att jag är bland det hemskaste hon kan råka ut för. Tidigare hade hon en väldigt tjock golden tik, som en gång kom springande fram till Induz när vi var ute och tränade lydnad. Ett jätte bra tillfälle att få en lös hund på sig, eller hur? För mig spelar det ingen roll att hunden är snäll, utan det är själva "grejen" jag blir så irriterad på, att man inte bryr sig om ifall andra ens tycker att det är ok att ens hunden bara kommer fram. Ja, jag gick emot hunden och sa åt den att gå till sin matte, som då blev SÅ himla upprörd över vad jag gjorde mot hennes hund!!! Jag rörde den inte ens!

Men efter det, så ser tanten ut som om hon ser ett spöke så fort jag dyker upp. Likaså idag, när jag och Nemuz kom gående på en stig genom skogsparken. Där står goldenkvinnan med två andra personer med hundar och när hon får syn på mig, så ser jag att hon säger något åt de andra hundägarna, samtidigt som hon försöker få tag på sin hund. De andra personerna stirrar på mig och man kan väl nästan ana att det är just mig hon sagt något om. Alla tar sina hundar och fortsätter stirra. Det skulle vara kul att höra (eller inte) vad denna kvinna säger egentligen, eftersom alla ser helt skräckslagna ut. En vacker dag kommer jag nog gå fram och fråga henne, för så här är det varje gång hon står tillsammans med någon annan hundägare.

Själv tar jag fram lite godis till Nemuz, som givetvis är tvungen att spana in de andra hundarna, innan han kan titta på mig och gå vid min vänstra sida när vi passerar. Jag pratar med Nemuz, som med tindrande ögon tittar på mig, som då i vissa hundägares ögon säkert gör HELT fel nu, jag som inte bara låter min hund springa lös fram till allt och alla. För det är väl jag som tänker helt galet här, igen! Som vill ha min hund med MIG när vi är ute och går.

Nu har vi just varit på ett pass i hundsimmet igen och redan vid själva nedgången i bassängen, ser den rara hunden till att samtliga runtomkring blir blöta.

Och sedan simmas det med en faslig fart, det blir nästan vågor efter honom.

Likheten med en liten säl är inte långt borta :-)

Här apporteras det frisbee.

Ja, efter ett helt hysteriskt simpass, så är man ganska trött nu. Jag är det i alla fall, men INTE Nemuz, som just nu håller på att riva hemmet. Snart är det dags att gå ut med honom på en kvällspromenad och sedan krypa ned under täcket och SOVA! Ska bli himla skönt! Ha det så bra, ni som tittar in här och på återseende!

En "nojjig" hundägare

2012-01-27T19:41:00.003Z

Den senaste tiden har jag mer och mer börjat inse att jag fått tillbaka en hel del av min Induz genom hans barnbarn. För tänk hur starkt beteenden ärvs ned hos våra hundar egentligen och nu tänker jag inte på de egenskaper vi försöker mäta på MH och korningar, utan mer på hur de är och gör olika saker. Som hur man beter sig när man äter sin mat tex! Här har hundarna varsin stålställning där matskålarna sitter i och dessa står också på ”anti-halk” mattor för att de inte ska åka iväg. När Induz åt sin mat, så var det ett herrans liv där ute i köket, för hans skål stod aldrig kvar där det var tänkt efter att han ätit klart (trots "anti-halk"). Oftast var hela ställningen på väg ut i hallen. Och likadant är det nu! När Nemuz äter, så låter det som om hela köket håller på att rasa samman, för han liksom sin morfar, fullkomligt VRÄKER i sig sin mat! Och det låter!!! När Diezel åt sin mat, hörde man det inte ens, trots att han hade en precis likadan skål.

En sak som jag väl hoppats på att generna inte skulle burit vidare till barnbarnet, dök dock upp häromkvällen. Fasen säger jag bara, men Nemuz höll på att skrämma slag på mig! Och ni får ursäkta mig, men efter allt som hände förra året, så har jag nog fått lite ”nervösa tendenser” när det gäller hundar. Har denna hemska kväll i december kvar i mitt minne allt för väl när Diezel blev dålig, så det är kanske inte så konstigt att man är lite ”nojjig”. Är nu i alla fall ute och går med Nemuz, när jag liksom ser att Nemuz stannar till, tittar mot marken och sedan ser det ut som om någon bara drar undan benen på honom. Han liksom ramlar ihop och blir liggandes alldeles stilla på sidan. HJÄLP känner jag, hunden har fått epilepsi!!! Panik, panik, panik...

Man hör så mycket prat om bland annat detta och det kan nog drabba vilken hund som helst som det känns. Och med det ”flytet” jag har, så är nog ingenting omöjligt! Nemuz reser dock upp sitt huvud igen efter så där 5 sekunder och börjar slicka lite nonchalant på benet, med en fundersam blick på mig då, som nog är allt annat än en lugn och samlad ledare. Upp med dig säger jag med panik i rösten, vilket han lite motvilligt åtlyder, innan vi kan fortsätta hem. Flyger in här hemma och berättar vad som hänt och får väl inte så speciellt mycket gehör för mina teorier, utan får bara ett svar att; - Lägg av, sluta ”nojja” nu! Det var ju uppmuntrande!!!

Nästa morgon är vi ute igen och NU börjar det nästan blir lite konstigt här! För tro det eller ej, men på precis samma plats, händer precis samma sak, IGEN! Men nu hinner jag liksom se att det verkar som om Nemuz står och funderar på vilken sida han ska kasta ned i marken först, höger eller vänster, innan han ”rasar” ihop. – Men VAD gör du säger jag, som väl då börjar ana lite oråd och i samma sekund ser den lilla mörka högen som någon katt har lämnat efter sig, precis under Nemuz! Den genen verkar dock ha missat sitt "mål" än så länge, att man ska försöka gnugga in sig i ”härligheten” så mycket det går, innan någon lyckas få bort en därifrån! Nemuz verkar bara ha kommit så långt i utvecklingen, att han insett att det finns något, någonstans, som säger att hunden ska lägga sig på det som luktar illa. Tack och lov säger jag, som nu på en hundradels sekund släpper EP tankarna. Och som allt för väl har ”morfar” Induz helt hysteriska rullande kvar i minnet. Där hade man i alla fall tre sekunder på sig, när det liksom började gå ”vågor” på hans rygg, innan han redan i luften sedan la sig upp och ned och liksom gled iväg i ruttna svampar och andra mindre trevliga saker som han hittade ute. Och här har vi väl uppföljaren då! Som ännu inte riktigt verkar ha fått in den rätta knycken :-)

Ja, han har även visat andra talanger denna vecka, som har en viss beröringspunkt med morfar Induz. Tänker nu på det ibland ”något” brutala sättet att fara fram på. Häromkvällen när Nemuz och jag var ute, så gick vi förbi en hel liten snögubbsfamilj som några barn hade kämpat med att göra. Att Nemuz är en nyfiken hund, har jag skrivit om tidigare och nu var han givetvis tvungen att undersöka de vita, konstiga sakerna som stod precis där vi skulle passera. Jag förstod dock inte riktigt hur noggrann undersökning han tänkte göra, eftersom jag tog fram kameran jag hade i fickan och skulle ta ett kort när han hälsade på sin första snögubbe någonsin, men här ser ni resultatet.

Just det, en snögubbe jämnad med marken! Inte var det lätt att försöka bygga upp den heller, det var som sagt inte ens någon kramsnö ute! Och inte blev situationen bättre av att han passade på att ”slå en drill” på den minsta snögubben, innan han gick därifrån! Som ni nog förstår, så ligger vi inte på plussidan nu hos de barnen direkt!

För givetvis är det jätte kul med en ny hund, men när de kommer upp i denna ålder, så kan det vara något påfrestande! Det ska pinkas och sprättas i tid och otid, det skall morras åt vissa hanhundar, de som verkar vara mest dominanta och det ska även tittas lite närmare på människor som beter sig ”konstigt”. Ja, som att sitta i mörkret på gångvägen och knyta sina skor tex. och sedan hoppa upp lagom som unga herr rottweiler kommer gående. Det är NU man får gå ut med fickorna fulla av godis och ta till de avledande manövrarna titt som tätt! För man ser att en del människor får rena skälvan, bara Nemuz tittar lite på dem och jag förstår ju varför. Det var inte länge sedan vi fick läsa i tidningen om den modiga killen på Östermalm, som räddat en pojke ur käftarna på en rottweiler. För här är det lätt så att många människor tror att ALLA hundar av samma ras, beter sig likadant, tyvärr. Trots att man nu bara är en nyfiken ung rottweilerhane! Så vi jobbar på med att försöka bevisa motsatsen. Förresten såg jag en liten notis i vår lokaltidning att Rottweiler är den tredje populäraste hundrasen i Haninge kommun enligt någon statistik från jordbruksverket. På första plats kom inte helt förvånande blandraser av alla de slag, sedan schäfer och därefter rottweiler, före både labrador, golden och chihuahua, som jag annars tycker att det vimlar av här.

Igår var det dags för Nemuz att simma igen. Han var verkligen duktig och hoppade mer eller mindre i bassängen helt själv. Ja, han är som en säl i vattnet, ni skulle se honom i dessa svängar, när han liksom sparkar ifrån med tassarna mot bassängkanten för att komma runt så fort som möjligt :-) Lovar att man blir ordentligt genomblöt! Igår fick han simma ganska länge och det märktes mot slutet, han blev faktiskt lite trött. Men så fort han fick syn på leksakerna, blev det full fart på honom igen, han ger sig inte i första taget trots att det tar emot.

Nu är det fredag och två lediga dagar väntar, skönt! Nemuz och jag firade med att ta en längre promenad ute i Tyresta skogen och tänk SÅ tyst det kan vara i en skog! Nu gick vi en runda i den vita trollskogen och det var riktigt härligt.

Får se vad vi hittar på i helgen, lite lydnadsträning blir det med största säkerhet, men jag hoppas att vi hinner med en hel del annat också, som att försöka spara ned bilder från datorn. Har sysslat med den under veckan som varit också och ibland har det känts riktigt jobbigt när jag hittat favoritbilder på Induz och Diezel. Förstår inte varför vissa dagar känns värre än andra, men så är det.

Önskar nu er som tittar in här, En trevlig helg!

Ännu en helg har passerat

2012-01-22T16:03:00.004Z

Snart är det måndag och dags att ge sig iväg till jobbet, vilket jag inte ser fram emot när jag tittar ut genom fönstret. Snö, snö och åter snö som vräker ned här nu, får hoppas att det plogas för fullt hela natten.

Tänkte börja med att skriva om vår fredag, som för min del startade redan klockan tio i fem på morgonen. Det var då Nemuz insett att hans husse inte tänkte gå upp i vanlig tid, det vill säga kl. 04.30, utan Nemuz var tvungen att ta till plan B, sätta nosen ca 10 cm från mattes ansikte och pipa så där ynkligt. Givetvis blev jag klarvaken på en hundradels sekund, eftersom Nemuz nästa steg i väckningen, är att kasta sina 37 kg upp på matte i sängen och verkligen visa hur glad han blir av att någon ÄNTLIGEN vaknar så att han kan få gå ut!

Det var bara att gnugga ögonen och ge sig iväg. Lyckades väl så där, eftersom jag inte såg riktigt klart förrän vi kom in igen, förstår inte att det skall vara så disigt ute på mornarna ;-) Och halt, det är ett rent äventyr att ta sig runt på dessa promenader, för man vet aldrig hur många piruetter ens stela kropp får genomleva innan man är på säker mark inomhus igen.

Sedan var det bara att köra vidare. Skulle börja jobba lite senare, eftersom vi hade en utvecklingsdag på jobbet och räknade med att hinna med en del saker innan. Efter frukost, mailsvarande mm, tog jag med mig Nemuz ut till Tyresta för en lugn och skön promenad. Trodde jag ja! Vi hade inte gått långt, innan det parallellt med oss på andra sidan vägen, dök upp en tant hängandes i kopplet efter en Norsk Buhund. Efter att den fått syn på Nemuz och mig, så var den inte tyst i mer än högst två sekunder åt gången. HUR i all världen kan man orka med att ens hund skäller så mycket, utan att man får tyst på den?! Det förstår inte jag! Hörde tanten göra några lama försök, men det lyckades inget vidare, så till slut sprang vi nästan till bilen för att komma ifrån oljudet. Ner till ICA för att handla och sedan var det dags för mig att åka till jobbet.

Efter en hektisk dag, var det SÅÅÅ himla skönt att komma hem igen, äta en god middag, gå ut med Nemuz och sedan försöka se en bra film. Vilket jag lyckades med i ca en kvart, sedan måste jag ha somnat i soffan.

Lördagmorgon och energin var på topp! Tog en promenad med Nemuz runt i skogsparken, när jag helt plötsligt ser en hanhund av husky typ komma skuttande rakt emot oss. Inte en människa syntes till. Jäklar tänker jag och gör mig beredd, för här kommer det att sparkas om det kommer en lös hund farandes. Fick ju på ett brutalt sätt se vad som kan hända om hunden blir påhoppad i höstas, så NU tänker jag inte hålla igen! Som tur var och för hundens bästa, så var denna hund av en lite mer osäker typ och vågade inte gå ända fram till oss, utan vände åt ett annat håll när jag började gå emot den. Tack och lov! Det är ju inte kul att behöva sparka en hund menar jag.

In och packa ryggsäcken, eller snarare försöka packa ryggsäcken, gjorde det två gånger som det kändes. Fick nämligen en liten ”hjälpande tass” av Nemuz, som snällt plockade upp sakerna igen och försvann med dem i en faslig fart.

Till slut var både hundsaker och matsäck packade och vi kunde ge oss iväg ut mot havet. Startade med att pinka in "reviret"…

… men sedan var det dags för Nemuz att spåra sin matte ned till stranden. Och här kommer spårhunden, beredd att kasta sig över sin ”slutapport”.

Sedan körde vi lite kontaktövningar, som faktiskt fungerar ganska bra.

Men han kan ju verkligen se motiverad ut den här hunden :-)

Tog en promenad utmed stranden och började längta till sommaren.

Men det var friska vindar som gällde ute på klipporna.

Nemuz, som väl nu kommit på att det är kul att bada, gjorde några försök till vinterbad, vilket snabbt fick stoppas med hjälp av koppel och halsband.

När vi kände oss så där lagom (eller snarare helt) genomblåsta av den kalla vinden, var det dags för lite lunch, varm choklad och smörgåsar med stekta ägg på. Riktigt gott var det!

Träffade även på den här lilla vännen som stod och åt lite i den frostiga skogen.

Efter detta blev det en lugn kväll. På vår kvällspromenad började stora snöflingor singla ned genom luften och några sekunder senare såg det ut som om någon hällde hela hinkar med snö över oss. Nemuz skulle givetvis försöka fånga dem, det var nog första gången i vinter som det snöade så mycket här. Och idag har det fortsatt som sagt.

Söndag = fixardag här hemma. Har bakat matbröd, städat, tvättat, lagat mat, varit ute och gått ett antal gånger med den något uttråkade hunden, som gärna vill att det händer saker hela tiden. Gick på ett nytt ställe med honom i morse och där träffade vi på några konstiga betongpelare som fick höra på ett dovt rottweilermorr, innan den ”farliga” rottweilern gick fram och slickade på dem. Tänk att det alltid dyker upp konstiga saker när det är mörkt ute :-) Visst är de väl för roliga dessa unga rottispojkar?!

Har även börjat med ombyggnationen av hemsidan, vilket kommer ta ett tag. Så är det några länkar mm. som inte stämmer, då vet ni varför, om nu någon tittar på hemsidan. Nu är det dags att äta middag och sedan kanske skotta fram bilen. Så här mycket snö som vi har nu, har det inte varit på hela vintern. Ha det så bra alla och på återseende!

Nemuz

2012-01-18T20:03:00.002Z

Jaha, nu sitter jag här och skriver igen! Sedan om någon mer än jag läser det, är väl en annan sak. Inser i alla fall att man får en hel del ”strötid” över, nu när man bara har en hund att hålla på med och då sitter jag här bevisligen! För om vi nu räknar bort de 6 veckorna i våras då vi bara hade Diezel ett tag, så är det 22 år sedan vi bara hade en hund senast. Så ni förstår kanske att lille Nemuz inte har det lätt nu när jag bara har en hund att hålla på med, jag gör vad jag kan för att köra slut på honom tydligen :-) Och ibland lyckas jag ganska bra! Så här såg han ut efter ett av våra "lydnadspass" häromdagen :-)

Men så farligt är det väl kanske inte, för jag tror att han trivs ganska bra med att få en himla massa uppmärksamhet och aktivering. För helt plötsligt har jag kommit på att det är ganska kul att lära en ny hund en massa saker igen, speciellt när man har en hund som fullkomligt ”suger upp” allt man gör med honom. Den senaste veckan har vi kört ett litet lydnadspass varje dag och jag tror att det behövs, man märker på Nemuz att han behöver ha mera tankeaktiviteter nu än tidigare. Vi har kört lite kontaktövningar och position, att kunna hålla apportbocken i munnen, utan att göra tandpetare av den eller försvinna med den så fort som möjligt, kunna sitta kvar när matte går iväg, och även kunna sitta rakt bredvid när man säger fot. Och faktiskt så går det ganska bra! Han lär sig fort den lilla rackarungen, om man nu kan förklara för honom vad det är man vill att han ska göra. Vi får se hur det går, vi kanske till och med lyckas så bra att vi irrar iväg ut på någon lydnadstävling framöver, man vet aldrig! Men dit har vi väl en bit kvar!

Simmar vidare gör han också, och vi som befinner oss bredvid bassängen blir precis lika blöta som Nemuz. Förstår inte HUR han simmar mellan varven :-) Men igår simmade Nemuz i den stora bassängen och det fungerar faktiskt bättre än i den lilla, det blir inte så mycket svängande hela tiden. Nu hann det bli en himla fart på honom när han kom på långsidorna och det gick nästan små vågor där i bassängen.

Han kunde till och med koncentrera sig på att ta bollen…

…och hämta frisbeen!

Men han såg ju bra så eländig ut när det var dags att vila en stund. Här hade han även försökt sig på att dyka efter en av leksakerna och det var väl kanske inte meningen :-) Mattes lilla vän!

Ni får ursäkta att bilderna i detta inlägg inte är så speciellt bra, men ljuset inomhus nu, är inte kul att fota i. Om man nu inte använder den hysteriska blixten vill säga och får lysande ögon på alla i stället.

Idag har vi bara tagit det lugnt, det kändes som en bra idé faktiskt. Visserligen körde vi några ”hålla fast apporten” övningar i morse, men sedan inget mer. När jag kom hem så tog jag med mig Nemuz och åkte ut till Tyresta. Vi gick en lite längre promenad i den tysta skogen och det var riktigt skönt! Nu är det bara två arbetsdagar kvar denna vecka, sedan har vi en helg att se fram emot. Håller tummarna för att det blir ett fint väder så att man kan få lite sol på sig, det skulle verkligen behövas.

Ha en fortsatt bra vecka och på återseende!

En lugn dag

2012-01-14T18:20:00.005Z

Idag känns det klart bättre än vad det gjorde när jag skrev här i torsdags. För jag blev faktiskt riktigt rädd att Nemuz skulle ta till sig obehaget av dessa fyrverkerier som vi råkade hamna ”ivägen” för. Men efter vår promenad idag vid skjutbanorna, så har jag i alla fall sett att rena smällar inte verkar bekomma honom alls, han verkade inte höra dem ens! Det känns jätte BRA! Nu gick vi en liten bit ifrån där de sköt, tänkte att det är bäst att starta där, men det blev som sagt ingen reaktion från Nemuz, så nästa gång får vi gå lite närmare. Men vad som händer när han kommer i kontakt med skrikande, fräsande, blinkande och tjutande fyrverkerier igen, det vet man ju aldrig.

Men jag upplever att denna hund har mycket av det jag tycker om hos en rottweiler (än så länge i alla fall). Han är en ganska så stabil hund, med nyfikenhet och ”drivet” framåt, om ni förstår vad jag menar. När han träffar på något ”konstigt” som han reagerar på (med ålderns rätt) så ska han ändå fram och kolla vad det är, och DET gillar jag! Men givetvis kan man ha otur att det händer saker och blir tokigt i alla fall.

Idag tog vi en sväng ut till havet och gick en promenad i blåsten och snön. Vi såg solen, men den visade sig bara fläckvis.

Och tänk så lugnt och skönt det kan vara att strosa runt där.

Ja, det VAR i alla fall lugnt, fram tills Nemuz helt plötsligt stod som förstelnad där på stranden.

Han hade fått syn på några ”saker” en bit utanför iskanten som både rörde på sig och lät lite spännande också.

Kan väl säga att det fullkomligt kryllade av liknande ”saker” i hela viken där vi gick. Det var SÅ mycket sjöfåglar som höll till där, så att det var nästan svart på vattnet och Nemuz hade fullt upp att hålla koll på dem.

Efter ett tag, när det kändes som om nordanvinden nästan blåste rakt igenom en, så kändes det som ett bra läge att åka hemåt igen. Och det var ganska skönt att komma in i värmen här hemma. Nemuz var nöjd och glad en bra stund efter denna tur och sov faktiskt en lång stund innan det började bli tråkigt igen. För han tycker att det är tråkigt att inte ha en hundkompis att leka med, det märker man. Så därför får som sagt jag rycka in och leka med honom. Och det är så här det ska vara helst hela dagarna enligt Nemuz, matte sitter på golvet hos hunden och har dragkamp med det numera inte så hela repet.

Och som jag skrev på FB, så har jag alla fingrar kvar, men man vet aldrig hur länge som det känns ibland. För han biter både hårt och fort, och har väl inte alltid så stor koll på vart!

I onsdags kom Diezel hem igen. Och tänk så jobbigt det kändes. Hade aldrig kremerat någon hund innan Induz, men i våras när han fick somna in, så kände jag att jag inte klarade av att bara gå ifrån honom där han låg i Bia-bädden på golvet hos veterinären, utan ville ha hem honom igen. Då bestämde vi oss för att den dagen, vilket vi väl trodde skulle dröja längre än vad det nu gjorde, när Diezel skulle få vandra över regnbågsbron, så skulle även han få komma hem igen. Så att vi åter kunde låta dem få ”springa” tillsammans över någon av de platser där de älskade att vara. Man är säkert en riktigt patetisk person i mångas ögon, för det är ju trots allt ”bara” hundar, men så var tanken i alla fall och SÅ kommer det nu också att bli.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i blåsten igen med lille Nemuz, som inte har en lätt uppgift här, att fylla tomrummet efter både Induz och Diezel. Men han gör vad han kan må jag säga och lyckas så bra mellan varven, att det nästan känns som om vi har två hundar här trots allt :-) Som en liten säkerhetsåtgärd, kommer ”dubbarna” (tack och lov för dem) att åka på skorna innan vi ger oss ut i halkan, för himmel så halt det är!

Nu önskar jag Er som tittar in här, en fortsatt trevlig helg!

Dessa jädrans fyrverkerier

2012-01-12T20:10:00.002Z

Nu är det dags att skriva av sig lite ilska igen och denna gång gäller det dessa jädrans fyrverkerier!!! Sitter här och är ganska så förbannad fortfarande, efter det som Nemuz och jag råkade ut för på vår promenad tidigare i kväll. Har jag riktig otur, så har jag väl fått en skottberörd hund nu!

Vet inte hur det är på andra ställen, men här runt omkring så smälls det fortfarande fyrverkerier på kvällarna. Ja, man kan ju verkligen undra varför och sedan vart dessa småungar får tag på detta! Dock har det tidigare varit på lite avstånd och inget som Nemuz har brytt sig om, men så inte i kväll! Var ute med Nemuz på en liten promenad runt i området där vi bor, eftersom vi sedan skulle åka iväg till hundsimmet igen för ett litet simpass. Vi har nästan hunnit gå hela rundan och har inte långt kvar till våran dörr, när några smartskaft som kanske står högst 100 m ifrån oss, tänder på två sådana där stora fyrverkerilådor, med säkert 100 raketer i varje låda.

Det börjar tjuta, blinka, skrika, fräsa och smälla något kopiöst! Varför måste det vara så hysteriska ljudeffekter på eländet?! Marken vibrerar och det ekar mellan husväggarna, så att det verkligen låter som om ljudet kommer från alla håll. Helvete hinner jag tänka, innan jag ser på Nemuz att han blir både överraskad och rädd givetvis, eftersom han aldrig varit med om detta tidigare. Och hur reagerar en ung hund som är inne i en ganska ”spökig” ålder, jo han försöker fly! Nu sitter han fast i sitt koppel och kommer inte så långt, trots flera försök.

Det första jag tänker på, är att försöka hålla mig lugn, börjar jag ”stissa” runt, så blir ju inte situationen bättre direkt! Men jag får verkligen bita mig i armen, eftersom min första tanke är att rusa fram och strypa dem som fixat detta! Varför ska de stå inne bland husen och skjuta fyrverkerier NU!!! Får i alla fall Nemuz att lugna ned sig lite och lyssna på mig, fram med godis och börjar sakta gå mot porten. Och då, så fort det slutar smälla, är Nemuz faktiskt med på noterna igen och kan både gå fot och sitta ned. Så jag hoppas VERKLIGEN inte att han blivit skottberörd av detta, för det skulle banne mig inte vara kul! Men det lär väl visa sig, får åka ut till skjutbanan och promenera med honom på helgerna ett tag framöver, så får vi väl se. Men riktigt irriterande känns det!

Simpasset gick i alla fall bra, idag var det dags att simma i den stora bassängen. Fort gick det som vanligt och blöta blev vi alla som var i närheten :-) Nu sover en liten rottweiler i sin säng och det ska nog jag också göra snart!

En riktig hunddag

2012-01-10T19:18:00.005Z

Ja, så kan man nog sammanfatta denna. Lille Nemuz har ju inte varit ensam så mycket den senaste tiden på grund av alla helger och med sjuk ägare där emellan och det märktes igår, första arbetsdagen efter helgerna. Kallt var det, vi hade till och med lite is på fönstret.

Men vi startade dagen precis som vanligt med de rutiner vi försöker komma in i. Och det var inte några problem att lämna honom och åka till jobbet, nej då! Men när jag sedan kom hem, så släppte han inte min sida med mer 2 cm! När jag satt och åt, låg han på mina fötter. När jag stod och diskade, låg han precis bakom mig. När jag dammsög, hade jag en rottweiler studsande framför dammsugaren genom alla rummen och det var inte lätt att göra någonting kan jag säga. Ja, det märktes att lilleman inte hade någon lust att bli lämnad ensam igen.

Så idag tänkte jag se till att det blev en riktig ”Nemuz-dag”. Vi startade i morse, med en lite längre promenad redan klockan halv sex. Ja, då lyckades vi även träffa på ett riktigt hemskt ”soptunnespöke” som stod där i mörkret och lurade på en liten rottweiler med ägare som kom gående. Just SÅ var det, i alla fall om man ska tro på Nemuz! Nu klarade vi oss helskinnade ifrån detta ”spöke”, tack och lov :-) och kunde fortsätta hem till en god och välbehövlig frukost för både hund och ägare. Därefter tog jag Nemuz kamprep och satte mig på golvet och detta är det ABSOLUT bästa som finns, att få ligga i mattes knä och ha dragkamp om repet. För det är en riktig liten knähund det här egentligen.

Innan jag åkte till jobbet, blev det ytterligare lite mat till hunden och en längre promenad. Det verkade faktiskt som om han var ganska nöjd efter detta, Nemuz kom inte ens ut i hallen när jag skulle åka, utan låg kvar inne i sin säng och sov.

Nu på eftermiddagen när jag kom hem, åkte vi ut till Tyresta och gick en promenad i den blå skymningen.

Därefter bar det av till Haninge Hundhälsa för ett pass i simbassängen. Där mötte husse upp och Nemuz blev så glad så han visste inte vart han skulle ta vägen. Och tänk så bra det börjar kännas, för som han simmade idag! Visserligen åt alla de håll och fort går det, men han var jätte duktig!

Han har lugnat ned sig betydligt, om man jämför med första gångerna han simmade och nu tar han verkligen i med alla ben när han simmar runt. Men visst lyckas han blöta ned det mesta runt omkring sig, så ombyteskläder för ägare är att rekommendera! Nästa gång ska han få prova på att simma i den stora bassängen, eftersom han har ett himla bestyr med att bara svänga hela tiden i den lilla.

Efter varje simpass, så har man med sig en hund hem som är ungefär som en uppskruvad duracellkanin, för som han far omkring! Det gjorde han under en timme idag också. Men NU skulle ni se honom, för jag tror till och med att Nemuz är lite sliten efter allt vi gjort :-) Och i ett hundägarhjärta känns det riktigt bra! Trots att jag nu sitter här och har ont i halsen och hostar IGEN! Vet inte om jag fått tillbaka denna förkylning/influensa jag hade över julen, eller om detta är en ny variant som dykt upp. Känns det inte bättre på någon dag, får jag nog allt gå till läkaren och kolla upp detta, men det hoppas jag verkligen att jag slipper!!!

På återseende!

Så var helgerna över

2012-01-08T19:30:00.002Z

Dagarna rullar på, vare sig man vill det eller ej. Jobbade två dagar under veckan som gått och det blev som tur var ganska lugna dagar. Hann med att göra en del annat än just det som måste göras. Vi har även bjudits på ett varierande väder, regn, snö, sol, kallt och varmt om vartannat. Just nu har vi ett pudertäcke med snö på marken och det blir allt bra mycket ljusare ute. Nemuz och jag var ut till Tyresta och gick en promenad i torsdagseftermiddag och där är det blött om vi säger så. Det riktigt forsar vatten i dikena runt parkeringen och det brukar det väl aldrig göra. Träffade på Mia och två av hästarna också och det var trevligt, trots att tårarna rann när vi kom in på det här med Diezel, men samtidigt är det bra att prata om det som det känns. Och jag hoppas Mia, att vi kan ta en fika någon dag med lite gladare miner!

Sedan är man väl kanske inte helt vettig, men jag får nog lov att erkänna att jag är lite av ett ”ishockyfreak”. Inte så att jag är helt hysterisk, men ändå sattes väckarklockan på ringning 02.00 natten mot fredagen. För det kan vara lite hårt att vara ett ”freak” när matchen man vill se, spelas i Canada. Men detta gick bara inte att missa, Sverige i final i JVM mot Ryssland! Så med hjälp av en stor kopp te och en bit uppiggande kolapaj, satte jag mig framför TV:n. Efter en stund började jag faktiskt se lite av matchen också, allt var liksom lite suddigt i början.

En som INTE var trött vid den tiden däremot, var Nemuz! Vet precis vad Diezel hade gjort om han funnits här, han hade tittat på mig, suckat och vänt sig om i sin säng och somnat igen. Men DET gjorde inte Nemuz! För när väckarklockan ringer här, då ÄR det morgon! Upp ur hundsängen hoppar han, som gubben ur lådan ungefär, och är hur pigg som helst! För DÅ är det dags att gå ut och sedan få sin frukost!!! Så vid halvtre var Nemuz ute och gick. Dock fick han ingen frukost när han kom in, bara några kulor i skålen, så han drog nog ganska snart slutsatsen att matte måste ha blivit galen och gick faktiskt och la sig igen.

Hur gick det i hockeymatchen då? Jo, efter tre och en halv period, just som jag höll på att ge upp och sa; - Nej, nu går jag nog och lägger mig igen. DÅ gjorde Sverige ett mål och blev juniorvärldsmästare! Det är bara 31 år sedan sist, så det var på tiden. Jag lyckades i alla fall somna igen och vaknade inte förrän den då totalt utsvultna stackars hunden, började knorra bredvid sängen vid halv åtta tiden, stackars lille Nemuz!

Vi hade ett riktigt härligt väder på trettondagen och jag tänkte göra ett nytt försök att få en bra bild på Nemuz. För givetvis har man aldrig kameran med sig när han ser något under våra promenader och ställer upp sig själv hur snyggt som helst. Men det är inte alltid så lätt att ställa upp en rottishane som är 9 månader på beställning. Så nu involverades även syster Magdalena och Daisy i fotoplanerna, samt husse som skulle vara förste uppställare. Så iväg till Huddinge bar det med hela utrustningen och en färdig plan, som gick ut på att Magdalena och Daisy skulle komma smygande i skogen. Och visst ställde Nemuz upp sig, dock lite väl mycket kanske, för på bilderna ser han nästan lite rak ut i skuldervinklarna till och med, vilket jag inte upplever att han är. Men några (så där 40 bilder) blev det. Och när jag till slut även lyckats ta en bild utan att någon syntes bakom…

…såg det ut så här! Och det får nog duga så länge. Tack så jätte mycket för hjälpen!

En huvudbild.

Och så här kul tyckte Nemuz det var att ställa upp som fotomodell!

Och här kommer några bilder på Daisy, som jag lyckades kasta en boll åt rakt in i det höga, torra gräset. Tänker inte på att det kan vara svårt för en liten hund att ta sig fram där :-)

Daisy blev i alla fall lite irriterad på en pinne som stod precis i vägen för henne och bestämde sig för att ”döda” den.

Vi hade ett fint väder även i lördags och då gick temperaturen ned till -4 grader. Nemuz och jag gav oss iväg ut till Tyresta igen och trängdes i skogen med alla andra som också bestämt sig för att promenera just där. För är det fint väder en dag, så kryllar det av folk ute i denna skog. Men vi gick vår runda och jag frös som bara den, tänk att det kan vara SÅ himla kallt med bara några få minusgrader. Hade visserligen glömt vantarna hemma och det gjorde inte saken bättre. Hem och ta en stor kopp med varmt te för att få hostan att bli lite bättre igen, min hals gillar inte kylan riktigt efter denna influensa jag hade.

Idag har vi haft trevligt lunchbesök av Magdalena och Daisy. Nemuz och jag (jag ej frivilligt då) startade dagen redan kvart över fem i morse med en promenad. Sedan var det liksom bara att fortsätta. Gjorde två knäckpajer, en med blåbär och en med äpple, som blev dagens efterrätt. Sedan stektes det kyckling, gjordes sallad, kokades vanlijsås och fixades till lunchen som skulle vara klar kl. 12. Då kom våra gäster och sedan var det slut på lugnet! För Nemuz släppte under de två första timmar inte Daisy ur sikte en enda gång, där Daisy var, där var Nemuz! Och han utmanade ödet ordentligt, genom att ligga med nosen bara någon decimeter ifrån henne så fort hon ville vara ifred. En del gillar att leva farligt! Men Tack för idag, det var jätte trevligt att ha er här!

När gästerna åkt hem, tog jag med mig Nemuz ut till Tyresta och gick en promenad i skogen. Då vi kom hem, såg jag bara bakdelen på en liten hund försvinna in i sovrummet och det tog inte lång stund innan han snarkade högt där inne, liten. Nemuz var HELT slut kan jag säga! Han sov i flera timmar!

Fick häromdagen också den tråkiga nyheten att Induz son Korad SE UCh Tjh-Räddning Razzmatazz Quriouzo ”Q” inte finns med oss längre. Eftersom man själv just gått igenom samma sak, så känner jag verkligen med er Tina och Jukka, det är SÅ himla jobbigt att mista sin hund! Och hur många kloka och fina ord man än får höra, så känns det precis lika jobbigt i alla fall. Många kramar till Er!

Nu väntar en lugn kväll här, imorgon är det dags att jobba igen. Det är bara 14 veckor kvar till påsk och nästa längre ledighet :-)

Ha det så bra och på återseende!

En riktigt trevlig nyårshelg

2012-01-03T15:09:00.004Z

Efter att ha legat sjuk precis hela julen och även veckan efteråt, så var det i alla fall dags att försöka vakna till liv i fredags och fira en nyårshelg. Visserligen hostade jag något kopiöst, men det var bara att packa in sig i halsdukar och varma kläder och styra kosan norr ut. Ja, nyårshelgen startades med den ishockeymatch i Gävle som jag blev bjuden på för några månader sedan. Och trots att jag minst sagt kände det som om jag verkligen lyckats hamna på helt fel ställe, så var det ganska trevligt ändå. Det bjöds på champagne och trevligt mingel ihop med en massa människor som alla såg ut att hålla på ”fel” ishockeylag (i mina ögon då).

Sedan bjöds det på en sprakande hockeymatch, i alla fall stundtals.

Efter den senaste tidens tråkigheter, så hade vi bestämt oss för att fira in det nya året i Dalarna. Ja, det kändes skönt att bara komma bort från allt under några dagar. Och sedan undkomma en del av det hysteriska smällandet av raketer här hemma. Så efter ishockeymatchen, fortsatte vi mot Rättvik. Sent omsider kom vi fram till stugan som då var varm och härlig, värden hade varit där och tänt ytterbelysningen och satt igång värmen åt oss. Bara att packa upp det viktigaste och sedan ta en promenad med Nemuz i mörkret. Därefter tror jag nästan att jag somnade innan jag ens landat på kudden, för OJ så trött jag var!

En nyårsafton kan nog inte starta bättre än vad denna gjorde, för tänk så härligt det var att kunna ta en stilla promenad utmed Siljans strand i solen som höll på att gå upp. Kallt var det, i alla fall i mina ögon som nu inte är van vid speciellt mycket kyla, men minus 9 grader visade termometern.

Och eftersom solen står så himla lågt nu, så blir det ett lite konstigt ljus i bilderna. Men jag hoppas att ni ser hur härligt vi hade det där i solen :-)

Efter lite inköp av mat mm. till kvällen, bar det av ut i skogen en stund med Nemuz. Vi tog en tur till Springkällan och den härliga skogen däromkring. Måste ju säga att isen som bildats på stenarna runt källan såg ut som riktig is-konst.

Nemuz var också tvungen att undersöka den konstiga saken. Ja, jag har en nyfiken liten hund :-)

Det blev en riktigt trevlig nyårskväll, med en jätte god middag och en hel del sprakande fyrverkerier.

Nemuz brydde sig faktiskt inte om smällandet, ända fram tills klockan började gå mot tolvslaget och det smällde, blinkade, fräste och tjöt nästan lika mycket som hemma. Då var han tvungen att gå upp och kolla vad det var som hände utanför. Men det höll på en kvart kanske, sedan blev det lugnt igen och det blev Nemuz också.

På nyårsdagens morgon föll snön tyst över Siljansbygden. Nemuz och jag smög ut på en promenad i mörkret och det enda som hördes vid den tiden på dagen, var snökanonerna som jobbade för högtryck borta i slalombacken. Lunchen intogs på Klockargården i Tällberg och här kommer en bild tagen ut över Hotell Åkerblads som ligger alldeles bredvid, hoppas att ni ser hur mycket det snöar.

Vi hade en riktigt lugn och skön dag. På kvällen hade det kommit så där 6 cm snö och Nemuz såg ut som en liten groda när vi var ute, han kunde liksom inte bara gå i snön. Här sitter han i alla fall stilla en stund.

Alldeles för fort blev det måndag och dags att bege sig hem igen. Men det var faktiskt ganska så skönt att sova hemma i sin egen säng också. Idag har vi åter varit på ett "äventyr" i hundsimbassängen och Nemuz var faktiskt riktigt duktig, det tar sig!

Och här har ni honom! Det är ingen perfekt bild eftersom han inte står riktigt bra och givetvis ser han ut som den unga rottweilerpojke han faktiskt är. Men i mattes ögon är han i alla fall jätte fin!

I morgon är det dags att ta sig till jobbet igen, det var ju ett tag sedan sist. För det var absolut inte kul att ligga sjuk under mellandagarna, då jag skulle ha jobbat och räknat med att hinna med både det ena och det andra, eftersom det var ganska lugnt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Nu är det bara att hugga in i sysslorna igen och jobba på så gott det går. Ska också sätta mig och göra om lite här på hemsidan, men det tar emot ska ni veta, än så länge får Diezels sidor vara som de är. För det känns ganska jobbigt fortfarande när jag tänker på lilla Diezel, men det blir nog bättre om ett tag.

Önskar nu er som tittar in till oss, en riktigt god fortsättning på året!

På återseende!

Julen som försvann!

2011-12-27T12:06:00.008Z

Julen har passerat och det ganska så obemärkt här. Jag gick glad ihågen ifrån mitt jobb i torsdagseftermiddag och såg äntligen fram emot att få ta det lugnt några dagar och vara ledig. Men eftersom ingenting detta år tycks gå bra, så hann jag väl inte mer än hem, förrän jag började känna mig lite små konstig i halsen. Tog en kopp med te och en smörgås och for sedan ut med Nemuz till Tyresta. Under den lilla promenad vi tog på så där 20 minuter, hann väl jag med att bli sjuk! Kände att jag hade lite ont i benen när jag hoppade ur bilen, men trodde att det mest berodde på Nemuz och mina strapatser från dagen innan.

För det är ett litet äventyr i sig själv att leva ihop med en ung rottweilerhane, speciellt när det är mörkt ute. Vilket mina ben allt fick känna av i onsdagsmorse på vår morgonpromenad. Nemuz och jag kommer gående utmed staketet vid Vendelsömalmsvägen, där tydligen någon ”illvillig” person bestämt sig för att sätta upp ett antal papperskorgar. Ja, någon ännu mer illvillig individ, hade sedan sett till att måla vita figurer på en av dem också och som just denna morgon, i en ung rottweilers ögon, såg riktigt, riktigt läskigt ut! För där kommer man gående i godan ro när jag helt plötsligt bara hör ett litet gurgel i mörkret, i nästa sekund träffas jag av Nemuz som kommer flygande som en kanonkula baklänges i kopplet och landar rakt på mina knän! Ja, det kändes nästan som om knäna böjde sig bakåt på benen i stället. Ni som varit med om det, vet säkert hur j..rans ont det kan göra när 40 kg hund landar så där och jag trodde nästan att det ena benet gått av!

Och jag förstår inte varför han måste hålla på så där, för han är ju inte så rädd egentligen! Utan i nästa sekund börjar han hoppa framåt mot papperskorgen och både göra lekinviter mot den och försöka uppmana den att svara emot honom. För att 5 sekunder senare bara gå rakt fram till den och nosa på den! Ja, man kan ju verkligen fundera på vad som rör sig i huvudet på den hunden ibland. Ont fick ägaren i alla fall!

Men här däckade man ihop totalt och jag insåg när jag vaknade på fredagsmorgonen att det inte skulle bli speciellt lätt att få till någon jul här. Tvingade mig i alla fall iväg till affären och såg säkert till att smitta ett antal personer till, innan jag återvände hem och kände mig som en urvriden trasa. Ja, så här dålig som jag varit nu är det jätte länge sedan jag var. På kvällen när febern klättrade upp till 39,8 satt jag lutad mot några kuddar i soffan och lyssnade på tv:n. Och fråga inte vad det var som visades, för det har jag ingen aning om! Det var i alla fall där jag bestämde mig för att mer eller mindre lägga ned julen i år och det har gått alldeles utmärkt det också! Kände inte direkt någon julstämning innan heller och än mindre med denna influensa i kroppen, som jag säkert åkt på. Lite julmat blev det trots allt, men inte så speciellt mycket, men Robban fick sin Jansonsfrestelse, prinskorvar, köttbullar, skinka, rödbetssallad och vörtbröd. Själv lyckades jag på julaftonen trycka i mig en hel skinksmörgås, två köttbullar och en potatis, sedan var det bra!

Att det är fruktansvärt tomt här behöver jag nog inte skriva ens, det förstår nog de flesta som haft hund själva. Vårt stora ”gosedjur” finns ju inte här längre! Diezel var inte de stora gesternas hund, vilket säkert gjorde att en del upplevde honom som lite små tråkig, dock inte jag, som tycket att detta var helt perfekt! Men den lilla svansstumpen viftade allt som oftast på honom, olika fort beroende på hur kul saker och ting var. Som på morgonpromenaderna när han nu gick och väntade på att husse skulle komma åkande i sin bil och stanna och klappa honom, då började svansen vifta bara han hörde att det var ”rätt” bil som kom åkande i mörkret. Men sedan att han verkade totalt uttråkad när man stannade och pratade med någon granne tex. det är en annan sak (men himla praktisk). För människor har ju någon sorts föreställning om att bara för att de möter en hund så tror de att den absolut VILL hälsa på dem. Sådan var inte Diezel, han klarade sig jätte bra utan att bli kladdad på av andra. Inte för att han morrade och så om nu någon gick fram till honom, sådan var han inte, men han klarade sig precis lika bra utan.

Lille Nemuz tycker inte att livet är så kul just för tillfället och jag förstår honom, för vem tycker det?!

Han har ingen Diezel att hänga med och sedan en matte som varit helt ur spel under ett antal dagar. Husse har gjort vad han kunnat för att ta hand om ”illbattingen” men det är inte helt lätt. Det har blivit många ”nej” och ” ta det lugnt” för Nemuz del. I kväll var det dock dags för ett besök i simbassängen igen och det med husse som förste livräddare. Förra gången Nemuz simmade såg det annars ut som om han skulle lyckas få med sig både instruktör och ägare ned i vattnet, men riktigt så livat gick det inte till idag. Men nog ser man en viss likhet med Nemuz och hans morfar när de simmar :-) Kan inte låta bli att le här. Men så småningom lugnar han kanske ned sig (undrar om jag tror på det där själv), för just nu ser det allt lite smått hysteriskt ut när han plaskar runt i bassängen.

Vilar hos livräddarhusse en stund! Här var det än så länge Nemuz som var mest blöt, men i slutet av simturen vet i sjutton om inte alla runt omkring var mer blöta.

Idag var jag feberfri på morgonen och en hel del planer dök genast upp i mitt huvud. Började dock med att sjukanmäla mig, eftersom jag egentligen skulle jobba, dock är det väl bra att vara hemma någon dag feberfri när man haft så pass hög feber under ett antal dagar. Ja, sköterskan jag pratade med, sjukskrev mig i morgon också när hon hörde hur jag lät. Men här skulle minsann fixas och donas med en massa saker som jag inte orkat göra den senaste tiden. Började med en liten promenad med Nemuz, och trots att termometern visade på +11 grader ute, så kändes det nästan som om hela bröstkorgen skulle sprängas efter så där fem minuter ute i blåsten, inte så bra kanske! Ja ja, det finns en massa saker att göra inomhus också tänkte jag! Började med att diska lite och plocka undan en del saker, sedan rann svetten om mig! Ok, jag är kanske inte så pigg som jag tror alltså, utan ska nu krypa ned i sängen en stund igen! Och jag kommer garanterat stanna hemma i morgon också som det känns just nu, febern har åter börjat närma sig 38 grader!

Detta blir troligen det sista inlägget i denna dagbok för i år (kanske för alltid), men jag hoppas att lusten att skriva kommer tillbaka igen, just nu känns det dock lite trögt. Min absolut högsta önskan just nu, är annars att år 2012 kommer bli ett bättre år än vad 2011 har varit! Själva ska vi väl försöka överleva nyårsnattens smällande utan att få en skottberörd unghund, ni skulle bara veta vad jag saknar Diezel när jag tänker på det också. För att just kunna ha en äldre totalt skottfast hund tillsammans med en ung just denna natt, hade känts väldigt bra! Men, men…

Vill nu avsluta med att önska er som tittar in till oss här, ett riktigt
GOTT NYTT ÅR!!! Ta hand om er!

Ingenting blev som man tänkt sig

2011-12-19T19:12:00.002Z

Tänk att det är så fruktansvärt jobbigt att förlora en hund. Nemuz och jag har precis kommit hem efter en promenad ute vid Tyresta och tårarna har fullkomligt forsat på mig. I början gick det bra, men jag klarade inte av att gå ner till bäcken där Diezel och jag alltid tog en liten paus. Jag brukade stå och lyssna på den porlande bäcken och Diezel han smakade alltid på den. Och idag när vi kom till det ställe där Diezel alltid vek av genom skogen, DÅ började tårarna rinna på mig. Det som hände i torsdags har nog satt större spår hos mig än vad jag själv är medveten om tror jag. För kära nå´n vad jag saknar denna kloka, goa, snälla och små busiga lilla kompis! Som med en viftande rumpa tog sig an det mesta, tänk så vänlig han var denna hund! Och det jag känner mest sorg över, är att inte lilla Diezel kunde få knalla på här och bara ha det mysigt ett tag till, nu när han verkade må ganska bra. Och sedan i nästa stund tänker jag på vad som hänt om vi dragit igång hela apparaten med röntgen och ultraljud redan förra veckan. Hade vi kunnat rädda Diezel då? Eller hade det redan gått för långt?

Ja, dessa tankar och känslor dyker upp mellan varven, för i den situationen vi hamnade i torsdagskväll var fruktansvärt uppslitande ska ni veta, bland det värsta jag varit med om som hundägare. Och många tårar kommer rinna än nedför mina kinder, innan jag har tagit mig igenom detta helt. Usch säger jag! Det är bara 8 månader sedan man satt så här senast, då var det min älskade Induz som fått somna in. Så det stämmer väldigt bra det någon skrev på FB, att vi hundägare får sörja alldeles för ofta. Och det måste man få göra, för att sedan kunna komma igen känner jag. För jag hoppas att alla de ljusa minnen jag har av Diezel snart kommer ta överhand.

Men min räddning sitter väl här ca 1 meter ifrån mig och tittar, ”barnbarnet”, för tänk om jag inte haft Nemuz nu, vad hade jag gjort då?! Han har blivit så klappad, kramad och ompysslad de senaste dagarna, så det är inte sant. Vi har nästan slagits om vem som ska gå ut med honom. För på något vis känner man sig halv, nu när vi bara har en hund. Och visst märker man att även Nemuz saknar någon här hemma, hans ”storebror” som funnits här sedan han flyttade hit.

Nu har jag ju i alla fall försökt vara lite förutseende och tränat honom på att vara helt själv hemma en del, för jag har väl förmodat att Diezel skulle kunna försvinna före Nemuz, men dock inte så här fort. Men Nemuz har varit jätte duktig de här dagarna, efter våra morgonrutiner, som jag ändrat på så lite som möjligt, går han in i sovrummet och lägger sig precis som vanligt och är helt avslappnad. Likaså när jag har kommit hem, då kommer Nemuz smygande ut i hallen och ser ganska så yrvaken ut. Så jag HOPPAS i alla fall att han varit så lugn som jag tror, under den tid jag varit borta och jobbat.

Med bara några få dagar kvar till jul, så måste jag rycka upp mig förstår jag. För givetvis måste allt gå vidare ändå, trots att det känns jädrans jobbigt. Ska nu sätta mig och slå in lite julklappar, ligger efter med det mesta. Jag hoppas i alla fall att vi har en lugn och skön helg framför oss, är ledig i fyra dagar och det ska bli jätte skönt. Har också lyckats knåpa ihop både ett julkort och en framsida till hemsidan och vill med dessa önska er alla som tittar in till oss, en riktigt GOD JUL!

Och än en gång vill vi säga stort TACK till Er alla som skrivit till oss, vi blir riktigt rörda ska ni veta! Må så gott allihop och ta hand om varandra och era kära hundar!

Lilla Diezel

2011-12-17T06:08:00.000Z

Diezel, Diezel, vår underbart snälla, trevliga, gosiga och fina hund, som nu inte finns med oss längre. Fy så jobbigt det känns! Med 1,5 dygns distans till det hela, ska jag i alla fall försöka skriva om det som hände i torsdagskväll.

När jag kom hem från mitt jobb var allt som vanligt här, ut på en liten promenad med hundarna och sedan ge dem mat. Ja, vi tog bara en liten tur, eftersom jag bestämt mig för att åka ut till Tyresta med dem sedan. Packar in de glada hundarna i bilen, det är ju alltid kul att få åka iväg med matte, och åker först till ICA för att handla lite. Därefter bär det av ut mot Tyrestaskogen.

Nu så här i efterhand, kan jag kanske säga att Diezel inte riktigt var så pigg som han annars brukar vara när vi kommer dit, men han var ändå glad och knallade runt som vanligt. Vid femtiden är vi hemma igen och det är dags för hundarna att få middag. Efter det försvinner båda in till sina sängar och lägger sig för att sova.

När klockan är runt sju, känner jag att det nog är bra att ta ut dem en liten sväng i alla fall, så jag börjar med Nemuz. Därefter tar jag Diezel som då ligger och väntar på att få gå ut och med lite vift på svansen kommer ut till dörren. Väl borta vid skogen kissar han och jag ser att han är ganska skakig i sina bakben. Fortsätter en liten bit framåt när Diezel bara går ut vid sidan av gångvägen och lägger sig helt platt på marken. Vad är nu detta tänker jag och liksom drar upp honom igen. Går en liten bit till, sedan gör Diezel samma sak igen. Nej, känner jag, nu är det något som inte stämmer alls här och börjar gå hemåt igen. Får upp Diezel för trapporna och in genom dörren, där han åter lägger sig platt ned mot golvet. Ropar till Robban att vi nog måste åka in till Bagis med Diezel, för det är något som inte alls stämmer.

Ni som läst här, har säkert sett att Diezels mage har strulat en del den senaste 1,5 veckan och Robban tror att Diezel åter kan ha fått magknip, vilket vi trott att han haft. Så Robban vill att vi väntar med att ringa till Bagis och går i stället ut med Diezel igen för att röra på honom. Men samma sak händer igen, efter bara en liten bit lägger sig Diezel ned och Robban får gå in med honom. När de kommer in känner jag på Diezels öron och läppar att de är ganska kalla. Ja, slemhinnorna är också ganska ljusa. Provar tempen på honom och den går inte upp i mer än 37 grader. Nej, säger jag till Robban, hämta bilen så åker vi, han måste in till en veterinär fort!

Inne vid Bagis ser de också det allvarliga i situationen och vi får gå raka vägen in på ett rum med Diezel. En veterinär lyssnar och känner på Diezel och sedan blir det fullt pådrag, dropp sätts in och blodprover tas. Upp med Diezel på en bår och in till ultraljudsrummet. Där konstateras att Diezel har en förändring på sin mjälte och att det är fullt med vätska (blod) hans mage. Det troliga är att han har en eller flera tumörer på mjälten som har brustit och som nu läcker blod rakt ut.

De alternativen som finns, är en akut operation med en väldigt oviss utgång, eftersom Diezel redan tappat en hel del blod. Vi ser nästan hur magen sväller mer medan vi står där. Det andra alternativet är att låta honom slippa detta och få somna in i stället. Ja, vi får några minuter på oss för att ta ett beslut. Jag känner direkt att detta inte kommer gå vägen, men Robban är först inne på att göra allt som går för att försöka rädda sin hund. Men efter ytterligare information om att dessa tumörer troligen är väldigt elakartade och med stor sannolikhet kommer tillbaka inom en kort tid, så beslutar vi att Diezel ska få somna in.

Givetvis rinner tårarna på mig, men ändå kan jag hålla mig ganska lugn. Diezel får ligga kvar på ultraljudsbordet och vi gör vad vi kan för att han ska känna att vi finns där. Allt går lugnt till och Diezel somnar stilla in.

Väl ute i bilen bryter jag ihop totalt, för jag har kunnat hålla mig till dess. Men vi är nog båda helt förkrossade när vi sätter oss i bilen och åker hem igen. Så här skulle det ju inte bli! Diezel hade klarat av detta med bitskadorna efter hundattacken, han haltade inte längre, ja han var ju glad och pigg igen. Och han är ju bara 9 år! Så kommer detta! Men jag hoppas att vi tog det för Diezels del, bästa beslutet i denna situation. Och som ni kanske förstår när det går så här fort, så hamnar man i någon typ av chocktillstånd, jag kunde inte tänka klart på hela dagen igår. Men så snabbt kan allt ändra sig, så det gäller att ta tillvara på varje minut man har tillsammans med sin hund. Här tog det ca 2 timmar från det att Diezel la sig ned ute, tills han inte fanns med oss längre, usch.

Ja, det känns så fruktansvärt tomt här nu och det är inte bara vi som tycker det, lilla Nemuz letar för fullt efter sin kompis. Vet inte hur många gånger han gick in till Diezels säng och tittade igår. Usch, så jobbigt det är att vara hundägare ibland! Nu ska jag försöka samla ihop både tankar och mig själv igen, trots att allt just nu känns SÅ jäkla tungt.

På återseende, när jag känner att jag kan skriva igen. Och stort TACK till Er alla som skrivit till oss här på hemsidan. Mitt i allt elände, så värmer det ska ni veta!

Lilla Diezel, saknar dig något enormt!!!

Lucia simning

2011-12-14T06:10:00.005Z

Jag måste bara skriva ett litet kort inlägg här idag och berätta hur det gick på vår ”lucia simning” igår kväll. Efter två misslyckade försök att få Nemuz och gå i water treadmillen, så var det dags att prova om det skulle fungera att få honom och simma i stället.

Och jag är SÅÅÅ himla glad kan jag säga, för det fungerade över förväntan! Alla mina farhågor slogs snabbt bort och Nemuz visade att han minsann är en sådan hund som jag upplevt honom innan. Blev faktiskt lite fundersam när det inte fungerade i treadmillen, för jag har absolut inte tyckt att han är en hund som ”ballar ur” för att han är rädd och vägrar att göra saker.

Igår kväll efter en liten dusch, fick han på sig en flytväst och blev sedan lyft ner i bassängen. Efter att han vant sig lite vid vattnet, så fick jag sakta dra ut honom en bit i bassängen med den lina jag höll i och som satt fast i flytvästen. Nemuz simmade faktiskt förvånansvärt lugnt och samlat, jag var ju beredd på att det skulle bli ett hysterisk plaskande i bassängen. De takterna visade han inte förrän han närmade sig mig (givetvis) som stod mittemot tjejen som hjälpte oss. DÅ blev det stänka av! Ja, jag vet inte vem av oss som var mesta blöt efter en stund :-) Men bra gick det, och det är huvudsaken!

Väl hemma igen, så trodde jag i min enfald att vi skulle få en väldigt lugn kväll här, men inte då! Nemuz var HELT ”speedad” efter denna simtur, jag blev till och med tvungen att stänga in honom i köket en stund för att lugna ned honom.

Men idag däremot är han TOTALT slut. Han ligger i sin säng och snarkar för fullt! Och som ni ser, så ligger han på sina leksaker, för säkerhetsskull! Han börjar bli så himla lik sin morfar denna lilla hund, det är nästan skrämmande ibland. Men samtidigt så blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser vissa saker han gör, för det är som att se Induz.

Liten säger jag, men ni skulle bara veta hur skönt det känns och NU ska det minsann byggas musker här! Nästa vecka är det dags igen. Själv ska jag nu sätta fart in mot mitt jobb, där vankas det jullunch idag och jag har en hel del att fixa med innan.

På återseende!

En smått hysterisk vecka

2011-12-12T18:14:00.007Z

Ja, så kan man nog sammanfatt veckan som gått. I onsdags när jag skrev här senast, så kändes ju allt ganska lugnt igen. Men säg det lugn som varar! Diezel började dricka vatten här som aldrig förr och som givetvis måste ut igen. Det blev till att pallra sig ut även på nätterna med honom och man började väl nästan ana lite oråd här. I torsdags blev det till att ringa Haninge Djurklinik och jag kan nog aldrig säga det för många gånger, det är tur att ni finns där! Tack så jätte mycket för hjälpen! Det fixades en tid redan samma dag till Diezels veterinär. Själv fick jag stressa på så mycket det gick på jobbet för att hinna dit i tid och jag ska nog vara tacksam över att polisen inte hade någon fartkontroll på Nynäsvägen just denna dag. Inser på vägen hem, när telefonen börjar ringa, att det var ju på torsdagen den nya tvättmaskinen skulle komma också!

Som tur var, så blev det till att skjuta på leveransen av tvättmaskinen, eftersom den firma som skulle leverera den, koppla in den och ta med sig den gamla maskinen, bara hade en kille som körde denna dag. Kan bli vissa problem att ensam släpa en maskin upp för ett antal trappor och sedan ned men en annan maskin. Så det fick bli på fredagen i stället.

Vi hade väl någon minut tillgodo när vi anlände till veterinären Diezel och jag. Just då verkar Diezel vara ganska pigg och jag tror ingen tycker att han ser ut att vara så värst sjuk. Men ett antal prover tas för att se om det visar några avvikelser på en hel rad med saker. Det gör det inte! Allt verkar enligt proverna vara helt ok med Diezel. Det enda som KAN vara fel, är en urinvägsinfektion, men det provet måste man köra en odling på för att kunna se detta. Men veterinären berättar också att det tydligen KAN bli så här om hunden har ätit något som inte är bra för kroppen, typ den mossa med löv, barr mm. som Diezel hade i magen. Kroppen vill väl försöka ”rensa” sig själv helt enkelt. Det kan ju mycket väl stämma känner jag och åker hem igen. Svar på det andra provet kommer dagen efter.

Fredagsmorgon och jag får nästan inte upp Diezel ur sängen, han är så där riktigt låg igen! Va sjutton känner jag, VAD är det som är fel! Kommer då på att Diezel dagen innan, när vi väntade på provsvaret och jag tog ut Nemuz en stund, hann äta upp den bomullstuss som sköterskan satte på hans ben efter blodprovet. Det kanske inte var så bra för magen! Någon infektion har han inte i alla fall, så det troliga är att han går och har ont i magen. Nu ska jag försöka ge honom lite parafinolja (som han totalvägrar att äta) under några dagar, så får vi se om det blir bättre.

Ja, själv började jag bli klart stressad över fredagen redan under torsdagskvällen, när det pratades om storm och snö här över Stockholm. Såg framför mig ett totalt kaos, vilket det brukar bli sådana gånger här. Vaknar runt tre tiden på natten och hör hur vinden viner utanför och att det bara vibrerar i fönstren. På morgonen vågar jag först inte dra upp rullgardinen och titta ut, och jag har väl aldrig blivit så glad över att det ösregnar ute som denna dag, inte en snögnutta alltså. Så himla skönt!

Så äntligen i fredagskväll, när jag lyckats ta mig både till och från jobbet utan några problem, den nya tvättmaskinen var här och installerad, hundarna var rastade och hade fått mat, det var dammsuget och golvet var torkat, DÅ kunde jag sätta mig ned och äta en god middag i lugn och ro. Entrecote och potatisgratän blev det och oj så gott det var! Ja, Robban var på julmiddag med sina kollegor och sin chef och skulle inte komma hem förrän på lördagen. Själv var jag sedan SÅ himla trött, att jag slocknade som ett ljus så fort hundarna och jag hunnit in efter kvällspromenaden vid halv tio. Men tyvärr sov jag inte så speciellt bra, trots att jag var jätte trött. Och jag börjar faktiskt tro att det beror på denna fullmåne som hänger där uppe i skyn och skiner så starkt. För jag har märkt det tidigare, att just de nätterna jag inte kan sova, så är det fullmåne ute! Hur kan det hänga ihop?! Det beror knappast på att månen lyser in genom sovrumsfönstret, utan den håller sig helt på andra sidan huset.

Lördagen startades med att göra en matbrödsdeg och en saffransdeg, för här skulle det bakas! Bäst att passa på när man har en ganska lugn dag. Så efter några timmar doftade det gott av nybakat bröd här. Ja, jag provkörde även den nya tvättmaskinen och det var en intressant sak tyckte Nemuz :-)

För givetvis så märkte Nemuz att det var en ny maskin här hemma, säg det den hunden INTE märker! Får väl lov att erkänna att jag också är lite imponerad av denna skapelse, dock höll jag mig en liten bit längre ifrån än Nemuz :-) För jag envisas ju med att ha några ljuslyktor och ett fat med olika tvålar stående på tvättmaskinen. Med den gamla maskinen, fick man vara glad om sakerna stod kvar där uppe över huvudtaget efter varje centrifugering. Med den nya, så har sakerna inte rört sig en millimeter ens, efter tre centrifugeringar!!! Och tyst går den också, man hör den nästan inte!

Igår var det dags att bege sig till Älvsjö och hundmässan där. Ingen av våra hundar skulle ställas; Diezel är ju pensionär nu :-) och Nemuz var för ung. Robban skulle däremot visa Evy och Ninas ”lilla” bullmastiffhane Indy och här står de i ringen. De skötte sig bra båda två, dock var domaren lite snål tycker jag allt, som inte gav Indy ett CK.

Man kan nästan tro att Svea är lite uttråkad ;-)

Och trots att det blev ett kort men intensivt besök så träffade jag en hel del bekanta och det var jätte kul! Bland annat Bereth och Silje från Norge, så jag fick en liten rapport om hur det är med Diezels valpar där. Dock var det inte många bekanta ansikten för mig runt rottweilerringen. Och jag trodde knappast mina öron när jag fick höra hur dålig uppslutning det varit i Södertälje dagen innan, på den träff för rottweileruppfödare och hanhundsägare som hade ordnats. Jag tänkte att jag skulle åka på detta, men eftersom Robban var borta så blev det inte så. Men man kan verkligen fundera på vart vår ras är på väg.

Efter en ganska snabb tur runt i trängseln i A-hallen på mässan, så åkte vi hemåt. Och det var ganska skönt att komma hem till sina egna små hundar igen. 3:e advent var det ju också, så givetvis blev det adventsfika med lussekatter och pepparkakor på kvällen.

Ha nu en trevlig Lucia och vecka ni som tittar in här! Själv ska jag försöka hitta den borttappade advents- och julstämningen, förstår inte hur det här ska gå, har nästan inte börjat köpa några julklappar ännu och än mindre hunnit tänka på det här med julkort. Så några kort med hundar på, lär det inte bli detta år! I morgon är det dags att ge sig ut på ”okänd mark” igen och det är väl bara att hoppas att allt går bra.

På återseende!

Bland soptunnespöken och mördarskyltar

2011-12-07T20:47:00.008Z

2:a advent blev en riktigt trevlig dag, precis som jag trodde. Det var väl på kvällen man satte hjärtat i halsgropen här, men det kommer vi till lite senare. Hämtade Magdalena och Daisy vid terminalen redan kl. 10.00 och då hade Nemuz och jag lyckats snoka oss igenom varenda vrå på detta ställe. Därefter bar det av ut till Tyresta och julmarknaden. Efter en liten runda bland tomtar, smycken, stickade sockor, diverse bakverk och glögg, så ringde min kompis Mia som vi bestämde träff med för att ta en fika på kaféet. Men först var vi ju tvungna att få se hennes nya lilla hund Jason, som nu är 5 månader. Och oj så söt han var!

Givetvis var Dennis med också, tänk att han blivit 11 år den lilla busen. Och han är lika pigg som vanligt.

Efter att vi tagit några kort med Magdalenas nya kamera, så letade vi oss in i värmen för att dricka lite kaffe och te. Det var jätte kul att träffa dig Mia och få se hundarna. Och givetvis måste vi ses en annan dag, när det inte kryllar av julmarknadsbesökare i hela Tyresta och ta några fler kort på hundarna.

Efter att ha inhandlat några riktigt stora saffransbullar, återvände Magdalena och jag till bilen för att åka hemåt, men innan det så fick hundarna komma ut och röra på sig lite. Och här sitter hon, drottning Daisy. Ja, så är det om man ska tro på Nemuz i alla fall, han har en himla respekt för henne. Han gick med öronen uppe i nacken mest hela tiden och fick sig en ordentligt tillsägelse om han så bara funderade på att nosa på damen!

Dagen gick i en rasande fart och snart var det dags för våra gäster att åka hem igen. Diezel var på ett strålande humör hela dagen, han tycker att det är jätte kul när Daisy och Magdalena kommer hit. Tack för en trevlig dag kära syster! Och vad kul att du tyckte om födelsedagspresenten! Senare på kvällen blev det en liten glögg och pepparkakor här och då var allt forfarande precis som vanligt.

Men när klockan var runt nio på kvällen och det var dags att gå ut med Diezel en sväng igen, ser jag att han sakta kommer gående ut i hallen. Ja, man ser tydligt att något är riktigt fel, ni vet, man ser det på deras blick. Han vill nästan inte gå och kutar upp ryggen så att han ser ut som en liten märla nästan. Va fasen, tänker jag, vad är nu detta? Vi trasslar oss i alla fall ut, men Diezel har ingen större lust att röra på sig. Det som slår mig är att han har ont i magen, minns hur Induz såg ut den gången han fick sådana där riktiga magknip. För Induz del, tog det några timmar, sedan började han bli bättre igen, så vi bestämmer oss för att vänta och se hur det blir med Diezel.

På måndagsmorgonen var det dock bara att sätta igång att ringa till veterinären, Diezel ser inte så speciellt mycket bättre ut nämligen. Om han bara har magknip känner jag, så borde det väl nästan ha släppt efter så pass lång tid. Husse får denna dag ta ledigt några timmar och åka iväg med Diezel till Haninge Djurklinik. Där känner man igenom honom och tar prover. Ja, att han har ont i magen står ganska klart i alla fall. När jag sedan kommer hem från jobbet och tar ut Diezel på en promenad, dyker nog förklaringen upp till varför han varit så konstig och haft ont i magen. Efter en hel del bestyr, kan äntligen Diezel uträtta det vi är ute för att han ska göra. För efter allt snurrande i skogen, så kommer en stor hög med mossa, barr, jord och löv ut!!! Efter detta är Diezel som vanligt igen :-) Hundar säger jag bara! Här ligger han och kurar på sin älskade fäll.

Med lilla herr rottweiler, har jag gjort ytterligare ett försök att få honom att gå i water treadmillen. Men efter att både Nemuz, jag, de två tjejerna som var med och nästan hela lokalen var genomblöta, så gav jag upp, det fungerar inte! För det var samma sak denna gång; det är ok att gå in i själva behållaren, det är ok när det kommer in vatten, MEN när gå-bandet börjar röra sig under tassarna, DÅ är det nog! Efter detta åkte jag raka vägen till Haninge Hundhälsa, så nästa vecka ska Nemuz få prova på att bada i bassängen där i stället. Jag håller tummarna för att det kommer fungera.

Idag har jag haft en riktigt stressig dag, ja det började redan i morse. Så när jag kom hem från jobbet, kände jag att jag bara måste ta med mig hundarna och åka ut till Tyrestaskogen en stund. Tog först Diezel och gick en runda där jag vet att det inte är så mycket stenar och rötter som sticker upp, vill inte riskera att åka på en flygtur igen. Diezel är som vanligt jätte glad över att bara han och matte gör något. Stannade där mitt i skogen och riktigt kände hur lugnet la sig över mig igen, inte ett ljud hördes, förutom ett svagt susande i trädtopparna. På håll hörde vi bäcken porla och det enda ljus som sken upp vägen där vi gick, var månen. Ja, det var så himla skönt att gå där!

Tillbaka till bilen och byta hund, Nemuz skulle också få gå på en ”egen” runda. Nu i efterhand kan jag väl säga att jag borde nog gjort tvärt om för att behålla lugnet. För här har vi Mr Spookie för tillfället :-) Vi går iväg från parkeringen och kommer ungefär 40 meter, då Nemuz vänder sig om och får syn på en riktigt hemsk figur!!! Fullt pådrag blir det där i skogen och jag som inte är beredd på detta, håller på att få en mindre hjärtattack. Det är bara att gå tillbaka igen för att kolla in detta ”spöke”. Det morrar för fullt, fnyser och nyser vid min sida, ja ibland även bakom mig, när vi i mörkret närmar oss den hemska figuren. Eftersom jag vill att Nemuz ska lösa detta själv, så stannar jag ca 5 meter ifrån detta "soptunnespöke". Fram smyger då en väldigt låg hund, för han är en ganska nyfiken hund också, nosar på soptunnan, får massor av beröm av matte och blir då överlycklig, lyfter på benet och kissar på tunnan och går därifrån! Visst är de väl för goa våra små rottispojkar!? Bilden är tagen av Magdalena.

Vi hinner faktiskt gå tillbaka till där vi avbröt promenaden och ytterligare ca 10 meter, innan det är färdigt igen! Denna gång är det en ”mördarskylt” som står och smyger vid vägen och som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över första bästa rottweilervalp som går förbi. Samma sak, jag måste lära mig att det är så här det kommer vara ett tag nu tydligen, för jag kände nästan hur hjärtat stannade igen. Kolla av skylt och kissa på den, sedan kunde vi gå vidare. Nu hade han i alla fall fått mig att gå med alla sinnen på helspänn och lugnet som svepte över mig tidigare, var som bortblåst igen. Man skulle verkligen vilja veta vad som rör sig i huvudet på hundarna ibland. Ja, ja, nu sover båda hundarna gott i sina sängar i alla fall och det kommer jag också göra snart. I helgen är det den stora hundutställningen i Älvsjömässan att se fram emot. Var lite osäker på om jag verkligen skulle åka dit och titta i år, men eftersom jag nu sitter här med en fribiljett i handen, så kommer jag göra det och det ska bli jätte kul!

Ha det så bra ni som tittar in till oss!

"Back on track"

2011-12-03T20:20:00.002Z

Tycker här att jag försöker göra så gott jag kan för att mina små husdjur ska ha det bra, men jag vet i sjutton hur tacksamma de är över det. Jag lyckades ju bli ”däckad” här under några dagar och är man inte på hugget, så hinner det hända MYCKET inser jag! Min ”lilla” valp har på två dagar förbytts till en riktig ”slyngel” och jag känner att det är mycket jag måste ha glömt (nog förträngt) när det gäller hur unga rottweilerhanar kan vara. Helt plötsligt så ska det morras och knorras i tid och otid, mot andra hundar och grannar med käppar. Han ska knorra när jag håller på med honom och absolut INTE göra NÅGONTING av det man säger åt honom! Jag vet ju att dessa perioder med största sannolikhet kommer dyka upp, men kanske inte från en dag till en annan!

Nu gäller det att spela sina kort väl och inte uppmuntra denna lilla ”gulligan” till att ta fram kamplusten i så gott som varje situation vi hamnar i. Men ibland är det mer tålamodskrävande än vad jag egentligen klarar av, jag känner att jag får lov att bita mig själv i armen, så att jag lugnar ned mig igen. För jag vet ju att man får bäst resultat genom att avleda dessa pojkar när de sätter igång. De blir liksom ”neutraliserade” i situationen och kommer av sig med dessa obstinata infall.

Häromkvällen skulle jag vara snäll mot Nemuz också och låta honom börja mjukträna i vatten. Det känns som en bra start nu när han inte haltar längre och behöver bygga upp sina muskler ordentligt igen. Det tyckte jag i alla fall, dock var vi inte helt överens om det Nemuz och jag! Men iväg for vi och den glada hundägaren betalade glatt ett antal hundra kronor för detta och tänkte att det här kommer bli SÅ himla bra! Att gå in i water treadmillen var heller inga problem, han vill ju i alla fall göra sken av att han är en riktigt modig hund för tillfället. Det var inga problem när det började rinna in vatten där heller, lite fundersam såg han väl ut, men det var inte så farlig. MEN sedan när detta gå-band som han stod på, började röra sig, DÅ blev det farligt! Det tog ungefär 2 sekunder innan min modiga lilla hjälte hängde på kanten till water treadmillen och var på väg ut över kanten. Ja, likheten med den tecknade hunden Scoby-Doo var ganska slående! Här tänkte han inte stanna kvar en sekund till! Jag rusar dit för att han verkligen inte ska kunna hoppa över kanten och tacken jag får, är en stor rottweilertass, rakt i ögat. Aj, aj, aj, säger jag, för det gjorde riktigt ont!

Man ska väl nu inte ge upp efter ett försök, så vi ska prova igen. Men det jag funderar på nu är om det inte skulle vara bättre att låta honom simma sig i form, det borde också vara en bra träning. Vi får se hur det går! Han lyckades i alla fall lägga beslag på Diezels bästa lamaullsfäll när vi kom hem och det såg verkligen ut som om han inte ville gå därifrån, trots att Diezel stod en halvmeter ifrån och morrade allt han kunde.

Ja, dom är för goa de små liven! Diezel lyckades väl ta tillbaka sin älskade fäll igen och den vaktar han som en kobra efter detta.

I torsdagskväll, eller man ska väl egentligen säga eftermiddag, så tänkte jag vara snäll och åka ut med hundarna till Tyrestaskogen och gå en promenad. Felet nu, är att solen går ned alldeles för tidigt, redan vid tretiden.

När vi till slut lyckades irra ut till Tyresta, var klockan redan halvfyra och det var så gott som mörkt. Nu vet inte jag om hundar ser bättre i mörker än människor, men Diezel han skulle då absolut gå på samma stigar som vi brukar göra. Problemet är väl att det är stenar och rötter som sticker upp precis överallt och vad som kan hända då, blev jag varse om efter bara en liten bit på stigen. Det var då jag liksom insåg att jag låg vågrätt rakt ut i luften och med en himla fart var på väg in under en gran! Själva landningen ska vi inte gå in närmare på, men den var nog inte av det snyggare slaget. AJ, sa jag igen! Och tanken som dök upp i mitt huvud när jag försökte ta mig upp, var hur kul det är att ha husdjur egentligen! Man blir ju både lugnare och friskare av det har jag hört, men jag vet inte om jag tror på det längre, höll inte på att ta mig upp ur sängen igår morse. Det knakade betänkligt i min rygg efter denna flygtur.

Igår kväll var vi hem till Strängnäs och där, när jag lugnt strosade runt i stan, infann sig verkligen adventsstämningen! Någon minusgrad var det i luften och det frasade så där härligt under fötterna när man gick i gräset. Och tänk så mysigt det såg ut med alla tända ljus.

Ja, stämningen varade ända tills vi kom till stressen i Stockholm, då försvann den igen. Idag hann vi äntligen iväg för att titta på en ny tvättmaskin och trots att vi bara skulle TITTA, så kommer det en ny hit på torsdag. Det känns bra :-) I morgon får vi besök av Magdalena och Daisy, det är dags för vår årliga tradition med julmarknad vid Tyresta och lunch här hos oss, det ska bli jätte trevligt!

Nej, nu är det dags att ta sig ut i blåst och ösregn med hundarna. Sedan blir det en fortsatt TV:kväll i soffan. Har under denna vecka 140 olika kanaler att titta på, så något bra borde man väl kunna hitta. Vill avsluta med att önska er som tittar in här, en riktigt trevlig 2:a advent!

Kanelkaka till adventsfikat

2011-12-01T20:48:00.001Z

175g smör
2½ dl socker
2 ägg
4½ dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 msk bakpulver
½ tsk salt
3 dl gräddfil

Fyllning:
1 dl strösocker
1 tsk kanel

Sätt ugnen på 175 grader. Rör smör och socker krämigt. Rör sedan i ett ägg i taget. Blanda mjöl, vaniljsocker, bakpulver och salt, rör ned det i smeten omväxlande med´gräddfilen.

Smörj och bröa en kakform som rymmer 1½ liter, helst med löstagbak kant. Häll i hälften av smeten. Blanda socker och kanel till fyllningen. Strö 2/3 över kaksmeten. Häll i resten av kaksmeten och bred ut den så att socker/kanelblandningen täcks. Strö till sist över resterande socker och kanel (jag brukar hoppa över detta, eftersom det lätt blir för bränt på ytan).

Grädda ca 60 minuter. Låt svalna lite innan formen lossas. Äts med fördel när kakan fått stå en dag.

Hoppas ni gillar den!

Det känns nästan lite eländigt

2011-11-28T11:08:00.002Z

Ja, faktiskt så gör de det! För det var väldigt länge sedan jag lyckats dra på mig så många förkylningar och infektioner under ett och samma år som detta. Och nu är det kört igen! Redan i lördagskväll fick jag en bultande huvudvärk, men det är inget att bry sig om tänkte jag, det brukar ju kunna bli så när man inte kan sova ordentligt. Men min ”vän” huvudvärken var efterhängsen och hängde med hela dagen igår också. Ont ska med ont fördrivas tänkte jag och släpade med mig Diezel (i och för sig så behövde jag väl inte släpa så speciellt mycket, eftersom han gladeligen går med själv) ut till Tyrestaskogen. Uppför den högsta och brantaste backen jag hittade gick färden. Diezel tittade lite fundersamt på mig och undrade nog om vi verkligen skulle gå just DÄR!

När vi klättrat runt där bland berg och backar en bra stund, så kändes inte huvudvärken längre, skönt tyckte jag. Blåste gjorde det och jag hörde en del betänkliga knakanden i träden vi gick förbi. Men så speciellt kallt kan man väl inte säga att det var trots blåsten, vi hade +12 ute. Tyvärr då, så fungerade inte ”bry dig inte om” taktiken på denna huvudvärk, eftersom jag senare även började få ont i halsen och frysa något kopiöst. Och nu sitter jag här med feber och känner mig allmänt hängig, så något längre inlägg här blir det inte.

Igår var det 1:a advent också och glöggdoften börjar lägga sig som ett moln över Sverige. Jag provade med glögg jag också, för att om möjligt i alla fall försöka få lite adventsstämning, men inte hjälpte det. Förstår inte vad som är fel på mig detta år, men jag tycker inte att det känns som advent alls! På eftermiddagen lyckades jag väl till slut leta fram några ljusstakar och en stjärna till fönstret, men inte kändes det mer som advent för det. Men det kanske blir så när man inte mår bra och det mesta bara känns jobbigt och ganska rörigt för tillfället. Lite adventsfika blev jag bjuden på i alla fall, men tyvärr så smakade det nästan ingenting heller (kan kanske bero på förkylningen). Känner själv hur himla ”opositiv” jag låter nu, men det blir nog snart bättre igen :-) Förkylningen verkar ha slagit till ordentligt i alla fall.

Mina vänner hundarna då, vad hittar dom på när matte inte är bra? Diezel han finner sig ganska väl i situationen och sympatisover med mig så mycket det bara går. Ibland på sin fina och gulliga lamaullsfäll…

…och ibland bara i sin säng, efter att omsorgsfullt bäddat ur allt varmt ur sängen.

Lille Nemuz tycker att livet är ganska pestigt för tillfället, men jag försöker faktiskt leka lite med honom mellan varven. Dock får man se upp om man vill ha några fingrar kvar, han biter både hårt och snabbt den lilla rackarungen.

Nej, nu börjar det kännas som att det är läge att krypa ned i sängen en stund igen. Förstår inte att man kan känna sig så himla sliten. Önskar er som råkar titta in här i dagboken, en fortsatt trevlig advent! På återseende, när jag känner mig lite piggare.

Vår helg i Dalarna

2011-11-23T19:22:00.005Z

Jaha, så har vi landat hemma igen efter en trevlig, skön och rolig helg i Dalarna. Funderade faktiskt allvarligt på att bara ”hoppa av” där och stanna tillsvidare, men sedan tog pliktkänslorna över och det vara bara att åka hem igen. Målet för resan var Rättvik, där vi hade en varm och välkomnande stuga som väntade på oss när vi anlände ganska sent i fredagskväll. Diezel såg riktigt glad ut att komma dit igen.

Men för Nemuz del, var det hans första ”semesterresa” om vi säger så. Han startade med att gå igenom varenda millimeter av stugan för att inte missa någonting.

Kvällspromenaden vinglade vi ut på i mörkret, det var bara stjärnorna och vi som var vakna kändes det som. Jag gjorde ett försök att ta några bilder ner över Rättvik, men det var lättare sagt än gjort när inte kamerastativet var med. Eller vad säger ni om denna bild, ”Rättvik by night” :-)

Och här är en bild på Siljan och Långbryggan. Ja, ja, med lite fantasi kan man väl i alla fall se att det är bryggan på bilden, eller?!

Efter en god natts sömn vaknade jag utvilad upp till en strålande lördagsmorgon och det var dags att bege sig ner till den officiella utställningen som Nedansiljans brukshundklubb anordnade. Denna dag blev det Diezel som ni kanske sett, som fick vara med, Nemuz markerade lite på sitt framben, så jag fick stryka honom. Men Diezel gjorde vad han kunde för att hålla ”flockens” fana i topp och det lyckades han ju väldigt bra med. På morgonen åkte jag och Diezel ner till körhallen, där utställningen skulle vara och visade vaccinationsintyget och köpte en katalog, sedan for vi hem till stugan igen. Det tar 10 minuter att åka och eftersom Diezel hade ett sent startnummer, så kunde vi vara hemma och ta det lugnt fram till lunchen ungefär.

Vid halv tolv kändes det som ett bra läge att ge sig iväg. Stannade vid Fricks konditori och köpte lite nybakat matbröd på vägen och sedan bar det av mot utställningen. Väl där träffade vi en hel del trevliga bekanta, bland annat Lena och Diezels barnbarn Ranchen´s Modesty Blaise. Här sitter de, morfar och barnbarnet.

Vi hade ett strålande väder denna dag och Diezel strålade ikapp med solen. Ja, han var så glad och pigg att det var riktigt roligt att se. När det var dags för Diezel att ta ringen i besittning, så kom han flygande in där med sin husse i släptåg. Fram till domaren som gärna fick titta på tänder och klappa på honom så mycket hon ville. Sedan var det dags att springa! Och som han sprang, han klev på nästan som han gjorde i sina unga dagar. Dock så tyckte jag mig se en viss ”markering” i det ena frambenet redan vid den individuella bedömningen. Här var det säkert hans skada i senfästet som gjorde sig påmind igen. Vet att sjukgymnasten sagt att han kommer bli mindre elastisk i senan för varje gång han drar upp skadan, vilket han gjort ett antal gånger. Och det kommer kunna visa sig som en markering just på grund av detta och inte av att han har ont i benet. Och nu när han sprang så här pass fort, så syntes det lite, i alla fall för mig som vet om det.

Nu vet jag inte om domaren inte såg det, eller helt enkelt inte brydde sig, med tanke på att det är en gammal hund, men bra gick det! Excellent och CK i veteranklass, vilket betydde att Diezel skulle in i bästa hanhundsklassen direkt efter. Ja, med sina 9 år och 2 månader, så var han minst 6 år äldre än de andra hanarna. Någon av hundarna fick tacka för sig innan placeringen, men Diezel stod kvar. Det blev en del springande igen och Diezel hängde faktiskt med de övriga. Han slutade som 4:e bästa hane och BIR veteran. Bara att stanna till BIS finalen alltså. Efter en del väntan var det så dags att värma upp de något stela lederna igen och det lyckades vi ganska bra med som det verkade, för domaren Anne-Chatrine Edoff ville se Diezel som dagens bästa veteran.

En massa fina priser fick han och den som är hans egen absoluta favorit, är en lamaullsfilt. Tänk så passande till en gammal hund, som nu är noga med att vakta sin filt så att ingen liten valp kommer för nära. Nemuz gick nämligen fram och smakade på den det första han gjorde, och det var INTE bra!

Ja, jag hoppas att ni ser hur mysig och uppskattad denna filt är!

Men SÅ glad jag blev att det gick bra denna dag, det känns faktiskt som ett riktigt bra avslut på Diezels utställningskarriär. För jag tror att detta med största sannolikhet blev han sista utställning, dels med tanke på att han är gammal och sedan på benet som det troligen blir lite för mycket för när han känner för att springa på ordentligt. Men det känns väl helt ok med denna sammanfattning; han är utställd 21 gånger officiellt och har fått CK på 18 av dessa utställningar, om man nu räknar att excellent vid världsutställningen var lika med ett CK. Han tog sina 3 cert vid 3 utställningar på raken och blev SE UCh när han var 2 år och 6 dagar. Nu är han utställd 3 gånger i veteranklass med BIS-1, BIS-2 och nu en BIS-1 placering igen. Ja, vi var mer än glada efter allt tråkigt han varit med om denna höst. Så efter en riktigt god middag och en promenad i skymningen, somnade jag nog helt ovaggad, men med en varm känsla i hjärtat.

Dagen efter, hade jag lyckats hitta en annons om att det skulle vara gammaldags julmarknad i byn Nusnäs, det är där alla riktiga Dalahästar görs och dit var man ju bara tvungen att ta sig. Så i dis, småregn och dimma gav vi oss iväg, men man blev ganska varm av stämningen bara vi kom fram. Den varma glöggen hjälpte väl till en del också :-)

Vi såg inte så mycket av Gesundaberget denna dag.

Och lyckas man nu hamna på en julmarknad i Dalarna, så är det väl ett måste ha med sig en tomte hem tänkte jag, som genast började mitt sökande. Det var inte så lätt visade det sig, men till sist hittade jag det jag sökte, en riktig ”hantverks tomte”. Eller det blev två, på en liten tovad ulltavla.

Och alltid lär man sig något nytt, så nu vet jag vad Lefsor är för något också och dessa nybakade skapelser var goda kan jag säga :-) Med den varma glöggdoften i näsan var det efter ett tag dags att bege sig mot Rättvik igen. Stannade i skogen och tog en promenad med hundarna, tänk vilka härliga skogar det finns där.

Måndag blev det alldeles för fort och det var dags att vända nosen mot Stockholm igen. Tänkte att jag skulle tagit några fler bilder på hundarna, men i det dåliga ljuset som var, blev det inte många tagna. Men här sitter i alla fall en något lurig valp vid staketet :-)

Och jag lyckades faktiskt fånga några domherrar på bild. Jag hörde dem i mörkret, för de har ett ganska speciellt ljud, och mycket riktigt när det ljusnade, så såg jag dem. Det var en hel flock med så där 15-20 stycken och tänk så fina de är.

Idag har vi haft en riktig novemberdag här i Stockholm, det har inte varit riktigt ljust på hela dagen. När jag gick utmed Hammarbykanalen på väg hem från jobbet, började det verkligen skymma och då var klockan halv två bara. Nu är det dags att hugga tag i verkligheten igen och bege sig ner i tvättstugan, har ju som sagt ingen egen tvättmaskin ännu, eftersom den andra sagt upp sig. I morgon har man en lite nervös dag framför sig, men allt ordnar sig hoppas jag.

Avslutar med ett stort TACK för alla gratulationer! Och lägger in några bilder på "rottweilerhögen" som jag just nu har på golvet.

På återseende!

Jag har ett litet monster vid min sida :-)

2011-11-17T18:27:00.001Z

Var inte beredd på att det skulle dyka upp SÅ plötsligt som det faktiskt gjorde och jag blev ganska häpen måste jag säga. Jag tycker inte att det var länge sedan min lille valp såg ut så här och var på väg hem med oss för allra första gången.

Då hade han precis lämnat all sin trygghet hos mamma, syskon och familj som han bott hos under sina första 8,5 veckor. Han gjorde vad han kunde för att försöka förstå sig på oss och vi honom. Han provade att vifta på sin lilla svans och insåg att människorna blev glada när han gjorde så. Och han försökte blidka ”farbror” Diezel, som mest såg honom som en riktigt jobbig liten typ. Ja, det är ungefär 6 månader sedan.

Nu, har lilleman blivit så pass stor, att han faktiskt vågar ta sig ton när det dyker upp ”läskiga” saker ute på kvällarna! Den läskiga ”saken” som framkallade ett fullt pådrag, var en stackars granne i svart kappa som satt och smög på trappan i mörkret. Jag förstår ju att Nemuz inte ens såg vad det var för något och det fick jag också höra, undrar fortfarande vart han hittade alla de röstresurserna! Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, denna hund har så mycket av de sakerna som jag gillar hos en rottweiler, så givetvis löste vi detta också. För han ÄR en jätte social och nyfiken hund, som så fort han insåg att det faktiskt var en människa som satt där, då var allt frid och fröjd igen. Men rottispojkar i denna ålder, tänk vad de kan hålla på :-) Hör VÄLDIGT dåligt gör han också just för tillfället, ja det är väl just nu tålamodet hos ägaren verkligen sätts på prov, har jag en känsla ut av :-)

Men jag är innerligt tacksam över att också ha en rottweilerherre som ”varit med förr” om vi säger så. För tänk så stabil och balanserad denna Diezel är! Häromdagen när vi var ute och gick i skogsparken han och jag, så ser jag en man som kommer gående snett emot oss genom skogen. Ja, han ser ut att ha siktet inställt rakt på oss och jag känner då inte igen honom. Med några meter kvar, ropar han och frågar om det inte var vi som hittade hans plånbok för några år sedan i skogen. En ”normal” rottweilerhane, som står först i spåret när det dyker upp en tjoande man, som dessutom sprider en doft av alkohol omkring sig, brukar kunna reagera på sådana saker. Ja, om man som ägare inte är med och kanske säger ”hit”, ”fot”, ”sitt”, eller dylikt, när man ser att hunden stelnar till lite i kroppen, just för att visa att man faktiskt har koll på situationen. Jag ser ju nu också att Diezel faktiskt stelnar till lite i kroppen, men så fort han hör att jag svarar mannen med en helt normal ton, så är allt genast ok. Mannen står då redan och klappar Diezel på huvudet och berömmer honom över att han är så fin och duktig, har för mig att det var just Diezel som hittade plånboken nämligen. Ja, det är ganska skönt med sådana hundar, Diezel svarar med att vifta två gånger på svansstumpen och går sedan och sätter sig med nosen åt ett annat håll. En del kan nog uppleva honom som lite smått tråkig i dessa lägen, men jag tycker att det är jätte skönt!

Just det, fick ett brev från polisen häromdagen också. Det var en underrättelse om att ”Förundersökningen nedlägges – Ej spaningsresultat” när det gäller att hitta hundägaren till hunden som bet Diezel. Och det var jag väl ganska så beredd på och inser att jag just har sett till att få in ännu en rottweiler i den negativa statistiken. Nu var jag i och för sig noga med att säga att det var en ”rottweilerliknande” hund som attackerade Diezel, just för att jag inte med säkerhet kan säga att det var en renrasig rottweiler. Men så blev det i alla fall!

Tittar på nästa papper också, PM:et till utställningen i Rättvik på lördag, det är 36 rottweiler anmälda. Ja, vi får se hur det går. För trots att jag inte tänkte anmäla Diezel, så gjorde jag det! Och jag hoppas verkligen att han kan vara med, det skulle vara så himla kul efter allt som hänt denna höst. För ett, tu, tre så är kanske hältan tillbaka igen och då är det kört sedan, men nu håller vi tummarna här! För det är väl det enda bra som hände när han blev påhoppad, att hältan faktiskt försvann! Och nog för att han är pigg, till och med på mornarna nu, men i morse efter vår promenad vid halv sex tiden, så krafsade han ihop sin filt och somnade om igen.

Nej, nu är det snart dags att sova för mig också, en dag kvar att jobba innan det är helg igen och den ser jag verkligen fram emot!

På återseende!

Lördag

2011-11-12T16:29:00.008Z

Tänk så lugnt det blev denna lördagskväll då. Skönt! Men i morse funderade jag faktiskt på vad som var på gång här. Jag är ju visserligen van att bli väckt innan kl. 05.00 på mornarna, men då utav Nemuz, i morse var det Diezel som absolut var tvungen att gå ut vid den tiden. Bara att släpa sig upp alltså! Anade väl nästan lite oråd, eftersom Diezel annars brukar sova i alla fall en timme till. Men idag tyckte han att det var läge att se till så att inte människorna fick sova allt för länge. Inte verkade behovet av att få komma ut vara så speciellt stort heller, men vi traskade väl på där och gick sedan in och åt en god frukost efter att även Nemuz varit ute.

Sedan var det liksom bara att fortsätta, syster Magdalena skulle komma hit och äta lunch idag, så jag hade en del att fixa med innan. Blanda annat köra en maskin med tvätt. Laddar maskinen, trycker på startknappen och får ett stort ”POFF” till svar. Jaha ja, där sa den maskinen upp verksamheten! Fasen också säger jag, varför just NU!!!

Styr sedan kosan mot affären för att inhandla en mängd med grejor, det började bli lite tomt i skåpen här hemma. Lite smått stressad, (tänk att det kan vara så stressande att trängas i en mataffär), anländer jag till kassan med en nästan full kundvagn. Slänger upp sakerna på bandet och sätter i betalkortet i kortläsaren, FEL, FEL, FEL skriker den. Det går inte att läsa kortet! Men far ända in i blåbärsskogen säger jag, hur ska jag nu ta mig härifrån?! Som tur är, kommer jag på att jag för några dagar sedan tog ut en del pengar och dessa har jag kvar i plånboken. Så med några kronors marginal, tar jag mig till slut ut ur denna affär. Full fart hemåt!

Har i alla fall nästan hunnit klart med det som skall göras innan lunchgästerna anländer, för givetvis är Daisy med också. I Nemuz värld, går hon numera under namnet ”mördar spanieln” eftersom den sockersöta lilla Ladyn mest såg ut som en häftapparat så fort Nemuz kom i närheten, det är löp på gång tydligen.

Efter en ”något” stressig lunch, hundarna gjorde vad de kunde för att hålla igång, så åkte vi ut till Tyresta med dem. Tog först ut Nemuz för att försöka ta en fin ståbild på honom och efter ett tag lyckades Magdalena få lite koll på vilddjuret, som definitivt måste ha myror krypande på sig överallt. Men så här ser han ut och jag tycker faktiskt att han ser ganska bra ut för sin ålder, han blir 8 månader om en vecka.

Sedan tog Magdalena kameran och jag tog hunden, medan vi gick på en promenad upp mot gården. Och här passade Nemuz på att visa vad vi sysslat med den senaste veckan. Han är så rolig denna hund, för det verkar som om han kopplat detta nu, att får han beröm för att göra någonting två gånger, så har han lärt sig det! Ibland är han snabb! Hoppar valpen upp och balanserar på en sten, så får den godis!

Tillbaka till bilen för att byta hundar och ta med de två ”D:na” på en längre tur upp i urskogen. Så här ser det ut nästan överallt i denna nationalpark.

Diezel, som kan sina slingor vid Tyresta, tyckte som vanligt att vi måste gå till bäcken för att dricka lite vatten.

Daisy, som i alla fall har ”vattengenen” kvar under all päls, passade väl på att ta sig ett litet bad i det kalla vattnet.

Efter vår tur i skogen var det ganska gott att komma hem och fika. TACK för trevligt sällskap kära syster och Daisy, jag hoppas att du inte blev allt för besviken över att det inte var kyckling som serverades :-) Och nu när våra gäster har åkt hem, ligger det två helt utslagna rottweiler här och sover. Ja, jag hinner till och med sitta vid datorn en stund! Tror till och med att jag ska sätta mig och titta på TV:n en stund, bäst att passa på!

Eftersom jag inte vet när jag hinner skriva här igen, så gör jag ett litet tillägg idag söndag. Håller nu på att koka äppelmos, så som min morfar gjorde. Skala äpplena, dela dem och kärna ur dem, sedan ner i grytan ihop med lite socker. Där får det sedan "puttra" tills det är ett mos.

Jätte gott blir det när det är klart, för tänk vilken skillnad det är på hemgjort och köpt mos. Måste bara lägga in några bilder på mina små vänner med fyra ben också, som just nu håller på att tråka ihjäl. Det är inte kul när matte har sina pyssla dagar utan att det gäller hundar. Nemuz tycker att livet är pest, det händer ju absolut ingenting kul för hunden :-)

Diezel, han finner sig lättare i att ta det lugnt och rullade ihop sig i sin säng så länge. Det ser nästan lite mysigt ut.

Men NU så, nu ska vi ta och åka ut till Tyresta och knalla runt i skogen en stund.

På återseende, när jag har tid att skriva något igen!

November, november...

2011-11-09T19:43:00.006Z

Nu är det grått, man får nästan känslan av att molnen hänger vid marken hela dagarna. Hinner inte med att sitta vid datorn speciellt mycket och än mindre skriva här i dagboken. Tror faktiskt att jag glömt bort hur mycket tid det tar att ha en valp som håller på att bli en STOR pojke. För kära nå´n så det skall skvättas och sprättas överallt nu när vi är ute. Nemuz har ett fasligt bestyr att hinna gå igenom alla intressanta dofter som dyker upp utmed vår väg, vilket gör att promenaderna ibland tar dubbelt så lång tid mot vad de gjort innan.

Lite nyttigheter hinner vi med också, som att gå och trampa vid Vallentuna BK en hel dag, för att Nemuz ska få höra på sådana skott som kommer dyka upp vid MH:n i maj i nästa år. Här står Diezel och studerar skylten där det just informerades om att det förkommer skott.

Vi startade annars dagen där med ett spår för Nemuz del, mest för att visa den i familjen som inte är helt övertygad om att Nemuz har en bra nos. Det HAR han, det vet jag redan! Men för att visa husse att Nemuz både kan spåra och fokusera på det han gör, så la jag ut ett spår åt honom. Det kanske inte var så smart att ta med sig bästa bitstocken som slutapport, vilket han givetvis observerade, och sedan såg till att avverka detta spår i en hysterisk galopp, med husse som ett ankare där bakom. Men i spåret höll han sig, trots att det gick undan! Ja, ja, tänker jag, när spåren får ligga lite längre, så kommer han nog lugna ned sig. Förstår faktiskt inte annars hur jag ska kunna hänga med honom.

Diezel, som väl kommit på att han faktiskt får mat här hemma, utan att lägga ned en massa onödig energi på att spåra upp den, fick leta efter den lilla bitstocken som jag gömde bland alla löv istället. DET var bra mycket roligare tyckte Diezel!

Hur gick det med skott träningen då? Jo, vid de första två skotten, tittade faktiskt Nemuz upp åt det håll de kom ifrån, sedan hade han fullt upp med annat resten av dagen. Sitta på bänkar, bita i agilityhinder, släpa runt på sin matte åt alla håll, följa med in i klubstugan och där sno kamptrasorna som sedan med stor omsorg "dödades" på verandan. Men skönt känner jag, att han inte brydde sig om skotten! Och att det varit en jobbig dag, syntes på kvällen när båda hundarna slocknade som två ljus här hemma. På den översta bilden ser ni även hur fint Diezels sår är nu, man ser det knappt :-)

Annars så går dagarna i ungefär samma bana. Hålla på med hundarna, jobba, äta och sova, ja lufta dammsugaren får jag också lov att göra mellan varven, tänk vad de fäller päls fortfarande. Men det blir väl så när vi har en ute temperatur på runt + 10 grader fortfarande. Nu börjar det väl blir något kyligare, så hoppas att pälsen får sitta kvar snart! Igår eftermiddag hade jag med mig kameran ut till skogen när vi var ute och gick våran dagliga tur där och tänk vilken solnedgång vi bjöds på.

Ja, månen var också uppe. Och eftersom jag inte orkar gå runt och släpa på min system kamera, så är dessa bilder tagna med den lilla kompaktkameran jag har. Inte så bra skärpa med andra ord.

Soluppgången i morse, var nästan ännu finare.

Sedan försvann dock solen igen och det var lika grått ute som man börjat vänja sig vid. I kväll när vi var ute vid Tyresta fick Diezel hälsa på en liten valp som kom gående från stallet. Lite ”äcklig” var den tyckte Diezel, speciellt när man råkade trampa på den så att den pep, med det gick att trolla bort igen med några lekinviter. Han är för rolig den hunden, för trots att han börjar bli en ”farbror” så är det allt lite kul att busa med valpar :-)

Nej, nu är det snart dags att traska ut med hundarna igen och sedan krypa ned i sängen, för snart har ännu en ganska grå novemberdag passerat.

På återseende, när jag har tid och lust att skriva något här igen!

Diezel och Nemuz

2011-11-03T18:04:00.007Z

Nu är vi tillbaka i ”normala” tider igen, eller om det numera kallas vintertid, jag vet inte. Drog tillbaka klockan gjorde vi i helgen som var i alla fall och det har nog de flesta redan uppmärksammat, utom Nemuz då! Har hittills vaknat varje morgon mellan kl. 03.48 och 03.52 av att jag har en liten hund hängandes på sängkanten, med framtassar och nos i sängen. I och för sig så får jag väl vara glad så länge det bara är två tassar och inte en hel rottweilervalp, han är ju inte så liten längre, vägde 33,1 kg för en vecka sedan. Men vaknar tidigt gör han och jag vet inte hur jag ska kunna vrida tillbaka honom också en timme. För i ”vanliga” fall, ringer husses väckarklocka 04.45 och ca fem minuter senare går han ut med den ”lilla” valpen. Det har Nemuz tagit fasta på, så till den milda grad, att det inte längre behövs en väckarklocka ens, utan han vaknar pigg och glad vid samma tid fortfarande och utan några som helst besvär. Värre är det väl för mig, som tyckte att jag var trött redan innan, men är ännu tröttare nu. Speciellt eftersom mina dagar startar redan vid fyratiden på morgonen.

En annan person som inte var van vid att det är folk ute och rör på sig vid den tiden, är vårt stackars tidningsbud. Härom morgonen när jag varit ute med Nemuz, så tog jag ut Diezel direkt efteråt. Precis när vi är på väg nedför trappan så kommer detta stackars tidningsbud in genom dörren, lägger ned en hög med tidningar en bit upp i trappan och tittar sedan upp. Där, 1 meter ovanför honom, står då Diezel som låg först i spåret på väg ned. Och vet ni, jag trodde att karlen skulle få en hjärtattack, för han blev SÅÅÅ rädd! Har inte sett honom sedan dess, så jag hoppas väl att det inte har hänt något med honom.

Men tillbaka till Nemuz, min lilla ”gulligan”, eller huligan och vandal enligt andra, som inte verkar ha förstått tjusningen med en vild rottweilervalp :-) Ja, numera flyr grannarna mer eller mindre när Nemuz kommer, från att tidigare nästan legat på marken så fort de sett oss. Men jag förstår nästan varför de tar det säkra före det osäkra, det kan bero på att han försökt ha omkull grannens barn ett antal gånger, och som nu snabbt tar sig förbi oss med orden ”vi tycker om dig Nemuz, men vi vill inte hälsa på dig”! Igår kväll när vi var ute vid tiotiden, dök killen som bor ovanpå oss upp och gick först bara förbi oss, inga problem. Vi har pratat om det där tidigare, att jag försöker få Nemuz att titta på mig när det kommer någon människa inom ”kasta sig på” avstånd. Det fungerade nu också, Nemuz satt framför mig, dock var det lite svårt att få direkt ögonkontakt med honom, vilket han annars är duktig på. När han suttit där en stund, så frågar denna kille om han får hälsa nu när han varit duktig. Ok säger jag, och vipps så flög det papper och böcker åt alla håll här. Ja, det var den bunten med saker som grannen hade under armen när han först gick förbi. Borde kanske sätta en skylt runt halsen på Nemuz om att man får hälsa på honom på egen risk :-)

För jag måste nog erkänna, att det mer och mer syns att Nemuz är Induz barnbarn. Häromkvällen när han stod i köket och ”diskade” matskålen (Diezels då), var det nästan som att se Induz stå där. Det som skiljer dem mest åt, är att Nemuz har en mycket högre koncentrationsförmåga och balans, även om han är vild. Han är ju faktiskt bara 7 månader. Men man märker ändå när man tränar med honom, att han kan fokusera på det vi håller på med en bra stund, innan det måste hända något annat. Men han är så rolig att hålla på med denna hund och därför så känner jag mig lite deprimerad nu med tanke på det besked jag fått av veterinären när det gäller Nemuz hälta. Han blev röntgad i så gott som varenda led för en vecka sedan och nu har jag fått svaret, det var väl inte det värsta tänkbara kanske, men det kommer med största sannolikhet krävas en operation för att få denna skada att bli bra igen. Inte kul känner jag, som inte tycker att det känns bra att operera en så pass ung hund, men vad har jag att välja på. Jag vill ju komma igång och träna lite mer med honom nu, eftersom jag i alla fall har planer på att försöka tävla lydnad under nästa år. Men ibland är man färdig att ge upp känner jag och skaffa sig vandrande pinnar eller något i stället, för det börjar kännas väldigt DYRT att ha hundar!

Diezel jobbar vi vidare med och där går allt bra. Såren är läkta och vi tränar på med promenader både i uppförsbackar och i skogen över stock och sten. Diezel ser ut att älska att få gå på längre promenader igen och kommer glatt springande ut i hallen när vi ska iväg. Jag hade ju lite jobbigt med honom vid möten med andra hanhundar här efter det som hände, men faktiskt så verkar det ha gett med sig igen. Vi har med ganska mycket tålamod bara satt ned Diezel när det kommit någon hanhund, klappat honom fram på bröstet och gett honom godis. Helt enkelt bara tagit det lugnt och jag tror att det gett resultat. I förrgår när vi var ute vid Tyresta höll vi på att få en mindre glad labradorhane på oss, ja ägaren orkade nästan inte hålla i honom. Men Diezel brydde sig inte så mycket, trots att vi bara var några meter ifrån den till slut. Igår likaså, då träffade vi på en kille med en terrierhane som blev smått tokig precis när vi gick förbi dem, men Diezel fortsatte bara att gå framåt med mig, skönt känner jag.

Igår var jag också med om mitt livs första polisförhör. Det var en väldigt trevlig polis jag fick prata med och givetvis så gällde det händelsen när Diezel blev påhoppad och biten. Men där är det nog bara att ge upp och vara glad över att Diezel är så pass bra som han är. Att det har kostat oss runt 7 000 kr får vi väl bara svälja, men det känns för jäkligt egentligen. Skulle nästan behöva vara gjord av pengar, som det känns just nu.

En annan sak jag funderat på den senaste tiden, är hur illa det är med vår ras egentligen. Nu när man haft kontakt med både veterinärvård och polis så börjar jag verkligen fundera. Hos veterinären får man höra att DET är en vanlig åkomma hos rottweiler, och DET och DET och DET...

Finns det någon åkomma/sjukdom som INTE är vanlig inom rasen idag tro? Det verkar inte så. Inte verkar hundarna uppföra sig så bra när de är hos ”doktorn” heller, i alla fall inte om man ska tro den personal jag träffat på nu. Det är flera som har sagt; TÄNK vilken trevlig och glad rottweiler du har! Är inte de flesta så här har jag frågat och då fått en ganska konstig blick tillbaka, för tydligen finns det en hel del hanteringsproblem och ägare som inte är "med på noterna" direkt.

Likaså när jag pratade med polisen igår och sa att jag tycker att det är tråkigt att det var just en rottweiler, eller rottweilerliknande hund, som attackerade Diezel. Då fick jag också höra att den polisen själv blivit förvånad över hur många anmälningar det finns hos polisen, med just rottweiler inblandade. Detta känns ju fruktansvärt tråkigt känner jag! Vart är våran ras på väg egentligen???

I tisdagseftermiddag ilade jag hem från jobbet, tog ut hundarna, gav dem mat, bytte om och sedan for vi iväg till Tyresta. Hade bestämt att träffa min kompis Mia där för en fika på det mysiga kaféet. Vi hann med att både fika och prata en del och det var trevligt som vanligt. In till hästarna kom vi också, efter att ha snubblat förbi en massa tv-kameror och mikrofoner mm, de höll på att spela in en film vid stallet denna dag. Ja, det var ett herrans liv på de två tomtarna som stod där utanför och blev regisserade av Fredde Granberg, som jag minns som den ena halvan av duon ”Ronny och Ragge”. Ja, vi får väl se vad det blir av det hela. Jag var i alla fall så modig att jag vågade leda in Mias Zorro från hagen till stallet, förbi både tv-team och skynken som hängde i stalldörren. Tack för en trevlig pratstund Mia och jag hoppas att vi kan göra om det snart så att jag får se din nya hund! Efter det tog hundarna och jag en promenad runt i skogen, den sista biten blev till att snubbla fram över rötter och annat som stack upp, det blev väldigt mörkt, VÄLDIGT fort.

Snart är det helg igen och jag hoppas att jag kan få sova lite då. Men i morgonkväll är det Strängnäs som gäller, på lördag Vallentuna, men på söndag, DÅ ska jag (nästan) bara ta det lugnt.

På återseende!

En härlig lördag

2011-10-29T19:05:00.005Z

Härliga lördag säger jag bara och jag har inte slutat skriva i dagboken, fast det kanske verkar så :-) Däremot tror jag att jag fått ”skrivkramp”, det blir så ibland när det är alldeles för många saker som rör sig i mitt huvud samtidigt. Har inte haft någon ro att sätta mig vid datorn ens denna vecka, så min datatid har varit minimal, men nu så…

Börjar med förra helgens bravader, då det var dags att åka på denna whiskyresa som jag vann i somras. Nu fick vi väl inte resa så långt direkt, bara till Gävle, men det var trevligt det också. Hundarna hade den snälla Magdalena erbjudigt sig att ta hand om, stort TACK för hjälpen! Och jag hade nog gjort vad jag kunde för att sätta skräck i min stackars syster med alla mina uppmålade bilder om hur dessa hundar KAN vara ibland, när de är på ”det” humöret! Nemuz som man för tillfället tror har stoppat i något väldigt isolerande i sina små öron och absolut inte hör ett dugg vad man säger. Ja, rottweilerhanar i denna ålder har en viss förmåga att göra det! Helt plötsligt kommer han inte ihåg nästan någonting av det vi har tragglat med sedan han var pytteliten och får ”den där” blicken i ögonen; ”tänker INTE jag göra”!!! Ja, ibland tror jag inte ens att han kommer ihåg att han heter Nemuz som det verkar. Rådet löd i alla fall: säg till på skarpen om du behöver och avled sedan med godis! Rådet för Diezels del, var väl att försöka undvika så många hanhundar som möjligt, eftersom sådana inte ligger speciellt högt upp på ”tycka om” listan för tillfället.

Och efter en väldigt tidig start på dagen, anlände vi till Gävle och hann även med att snurra runt en del inne på något som hette Stortorget (tror jag). Här kommer sedan några bilder från dagen. Börjar med det fina destilleriet ute vid Mackmyra bruk.

Nya Gravitationsdestilleriet.

Medresenärer på väg med ”det utvalda” fatet för att fylla det med råsprit.

Ån vid destilleriet.

Efter ett antal timmar med en massa whiskyprat och en hel del skratt, bar det av in till Gävle igen och en behövlig sen lunch. Sa hej då till medresenärerna och vår trevliga guide och lyckades sedan på något vis hamna vid Läkerol Arena, där Gävles stoltheter när det gäller ishockey huserar. Nu vet jag inte hur det gick till riktigt, men jag lyckades bli bjuden på en hockeymatch där om några veckor och måste alltså åka dit, igen. Försökte faktiskt komma ifrån det hela, genom att skylla på att det nog inte finns någon som vill/kan ta hand om hundarna den kvällen, men se, det gjorde det! Ringer till syster Magdalena med en "något" desperat röst och frågar "INTE vill väl du vara hundvakt åt de bråkiga rottweilerpojkarna en dag till nu i höst"??? Men den människan svarar glatt och utan några som helst betänkligheter, att det vill hon SÅ jätte gärna vara, hundarna sköter sig exemplariskt!!! Så där försvann den chansen att komma undan alltså. Det värsta är väl att det lag från Stockholm som jag håller på, spelar inte alls då, så frågan är väl hur intressant det blir. Här är en av Gävlelagets pigga supportrar som stod och hängde utanför arenan :-)

När vi återvände till Huddinge för att hämta upp de två ganska glada rottisarna, stod middagen på bordet och det smakade SÅ himla bra! Tack igen kära syster!

Efter detta har dagarna bara rasat iväg, har känt mig något stressad kan man väl säga. Det har varit planeringsdag på jobbet, veterinärbesök, bilen ska servas, tandläkaren, frissan och tänk så stressande det är att sitta i dessa j..la bilköer! Vilket jag har gjort alldeles för mycket som det känns. Sedan har det varit full fart med det ”vanliga” hundaktiviteterna, som tar en hel del tid. Det som känns jätte skönt är att Diezel inte haltar alls längre och kan gå på ännu lite längre promenader. Har försökt att åka ut till Tyresta med honom varje kväll, ja även Nemuz har givetvis varit med. Men eftersom han är den som haltar mest just nu, så har han fått gå på kortare rundor. Men tänk så fort det mörknar! En kväll kom jag inte iväg förrän klockan passerat fem och innan jag och Diezel tagit oss runt vår promenad, var det nästan kolsvart! Och värre blir det väl redan i morgon, eftersom vi drar tillbaka klockan en timme i natt.

Igår eftermiddag, efter att alla ”måsten” var avklarade, åkte vi iväg till skogen. Tog med mig Diezel och gick till bäcken, satt där en lång stund på en sten och försökte varva ned ordentligt och börja andas normalt igen, det var ju fredagkväll. Som vanligt lyckas det bra, förstår inte vad vatten har för inverkan på mig egentligen, men lugnare blir jag av att höra bäcken porla fram. Efter det kändes det helt ok att åka hem och fixa till middagen. Tänkte ta en liten Vit Hund till efterrätt, men jag behövde bara lukta på korken så somnade jag.

Efter en god natts sömn, vaknade jag så upp i morse till en dag med en härlig soluppgång. På förmiddagen packade vi ned lite mat i en väska och åkte ut till havet.

Oj, så skönt det var att komma dit! Nemuz (som verkar ha ett ganska kort minne) upptäckte (igen) att havet är blött!

Och det gick inte att fånga det heller!

Diezel, den modiga lilla hunden, knallade rakt ut i det kalla vattnet.

Men efter det något "uppiggande" badet, blev det en himla fart på honom. Kanske inte det bästa med tanke på ben och hältor, men jag fick stopp på honom ganska fort.

Det var jätte härligt att promenera runt i sanden ett tag.

Försökte ta några bilder på hundarna när de var stilla också. Här sitter min lilla Nemuz.

Och här är Diezel, som trots att han passerat sin 9:e födelsedag, inte är mer grå på nosen än så här. Och tänk vad jag gillar hans huvud och uttryck, lilla vännen.

Nu har här avnjutigts en god middag och en ganska tidig solnedgång, sedan blir det en lugn fortsättning på lördagkvällen. De fyrbenta ser också ganska så nöjda ut efter dagen.

Ha nu en fortsatt trevlig helg, ni som tittar in här!

Höst

2011-10-20T18:09:00.003Z

Höstrusket (som egentligen är ganska härligt, bara det inte ösregnar) har verkligen dragit in över oss (dock inte idag då, när jag blev totalt bländad av solen på väg hem från jobbet och höll på att hamna inne på Söderstadion). Men nu i kväll var allt återställt igen, just som jag skulle ta med hundarna och åka ut till Tyresta, så började det regna. Ja, ja, tänkte jag, vi väntar väl en stund, eftersom det idag bara skulle kunna dyka upp någon enstaka liten regnskur. Efter fyra timmar regnade det fortfarande och vi hade då även hunnit med en ganska blöt promenad i mörkret (insåg att det mörknar väldigt snabbt nu). För annars denna vecka, är det just blåst och regntemat vi har hållit oss till. Men vad gör väl det när man är hundägare, det är bara att ge sig ut i alla fall! För givetvis är man ägare av ett ordentligt regnställ! Dock insåg jag en av kvällarna, när det kändes som om det regnade från alla håll, att jag missat en hel del när jag impregnerade regnstället efter senaste tvätten. Jag var liksom lika blöt under, som utanpå jackan, när jag kom in igen, härligt, härligt. Tur att jag just den dagen bestämt mig för att baka ett gäng med bullar när jag kom hem från jobbet, så jag kunde krypa upp i soffan efter promenaden med en kopp varmt te och en nybakad vaniljbulle. Det smakade riktigt bra!

Vår ”Herr Hyss” (Diezel) verkar vara tillbaka i gammal god form igen. Han har klarat sig bra mycket bättre ur detta än vad jag trodde att han skulle göra. De ytliga såren är läkta, det är väl bara inne i hans lilla huvud det spökar en del fortfarande, med all rätt kan jag tycka. Hanhundar ligger inte i topp på Diezels ”tycka om” lista just nu, utan gör allra bäst i att hålla sig en bit ifrån honom. Därför är det inte kul när de ”vanliga” hundägarna i området låter sina lösa hundar komma springande och skälla på honom. Annars känns det bra att just bara stå och prata med andra hundägare och få Diezel att inse att det går att koppla av de situationerna, trots det som hänt. Ja, han är inte så förtjust i att Nemuz försöker sno hans tuggben heller när han ligger och tuggar på dem.

Han både ser- och låter farligare, än vad han egentligen är. Men Nemuz backar faktiskt en hel decimeter ifrån Diezel när han låter så där :-)

Annars så har Diezel tagit upp de hyssen han höll på med tidigare och då menar jag inte bara för ett tag sedan, utan när han var så här liten och oskyldig.

För varje kväll när vi är på väg hem efter sista promenaden i mörkret, så börjar Diezel vifta på sin lilla svans när vi närmar oss dörren. Nu har jag ju lärt mig igen, att det är bästa att idka byteshandel med honom innan vi går in, så att man slipper städa sedan. För här är en del av det som Diezel säkert bara ”råkat” få med sig i munnen under promenaden.

Ja, jag ser då inte att han tar med sig något, utan jag tror att han är ute och nosar som vanligt, men inte då. Och nu har han nog kommit på att det lönar sig att ta med saker, ”tanten” vill ju byta dem mot något ätbart och det är HELT OK för en ständigt hungrig rottweiler!

Peppar, peppar, säger jag också när det gäller Nemuz ben. Idag verkar det åter vara bättre, vilket det visserligen har varit ett antal gånger under de senaste veckorna, men sedan blivit sämre igen. Ja, det räcker ju att Nemuz tar fram sin något ”grävande” gångstil, som han använder när det är något han inte får gå fram till, men som han ABSOLUT måste fram till, enligt honom själv. Det gillar inte benet! Jag försöker vara stenhård på honom när det gäller att ta det lugnt, men det är INTE lätt alltså. Brukar ta med mig båda två och åka ut till Tyresta varje eftermiddag/kväll och det är ett himla springande med hundar innan vi ens kommit iväg. För att ta med sig dem båda samtidigt och gå till bilen, är inte att tänka på! Nemuz som är totalt uttråkad vid den tiden på dagen, missar inte ett tillfälle när han kan få busa lite. Så först går jag ner med Nemuz till bilen och sätter in honom i buren. Därefter hämtar jag Diezel och får i lugn takt även in honom i hans bur, sedan kan vi åka. Men det är jätte skönt när vi väl kommit ut till skogen, då kan man liksom koppla av lite. Där dyker det inte upp hundar bakom var och varannan buske, utan vi kan gå relativt ostört. Först en längre tur med Diezel och sedan en kortare med Nemuz. Och trötta blir de! Här ligger Nemuz och sover efter en av våra turer till skogen…

…och här ligger Diezel.

Annars så tränar jag en hel del kontakt med Nemuz. Hålla i apporten, sitta, ligga och stå på kommando är andra saker vi pysslar med. Men nog tycker jag att det är riktigt tråkigt att han inte kan få springa lös, för oj så mycket energi det finns i den hunden som skulle behöva komma ut. Men nu håller jag tummarna för att detta ben blir helt bra inom en snar framtid, så att han kan få röja runt som en valp borde få göra.

Sitter ju här och funderar på utställningen i Rättvik i november också. Skulle så gärna vilja anmäla i alla fall Nemuz dit, men frågan är om man vågar det. Diezel, som inte haltar alls för tillfället, vågar jag nog inte anmäla. För om trenden håller i sig, så blir han ju halt så fort man anmäler honom till något, så det skippar vi nog. Ja, vi får se hur det verkar här om några dagar, sedan får jag bestämma mig.

Nu vill jag avsluta detta inlägg med att skicka ett stort GRATTIS på 7-årsdagen till Diezels valpar från Back Gammons kennel, det är fasligt vad tiden rinner iväg! Jag hoppas att ni blir ordentligt firade av era familjer idag!

Ja, lille Nemuz blir ju 7 månader idag också och är nu nästan lika hög som Diezel, men han har väl en hel del annat att växa i, om vi säger så. Just nu ser han ut som en riktig slyngel kan jag säga :-)

Hoppas nu att ni som tittar in här, får en kommande trevlig helg. Det ska vi försöka ha i alla fall! Och som ett litet tillägg nu på fredagsmorgonen, så är det bäst att ta sig fram försiktigt, det är SÅÅÅ himla halt här. För efter gårdagskvällens regn, har det nu fryst på överallt och det var inte långt ifrån att både Diezel och jag fick åka kana ned för hela backen mot Klarabergsvägen. Tack och lov att jag satte i både motor- och kupévärmaren på bilen i går kväll, så att den är varm och mysig att sätta sig i nu på morgonen.

På återseende!

Den otillräcklige hundägaren

2011-10-16T05:42:00.003Z

Det är jag det! För som det känns just nu så räcker jag inte till någonstans! Vet inte om det är så att tröttheten kommer ifatt en efteråt när man inte sovit ordentligt på några veckor, men nu är jag så himla trött, jag orkar nästan INGENTING! Inte ens skriva i dagboken, som jag nästan tänkte ta bort från hemsidan, det känns inte som om så många läser här i alla fall. Men nu är det dags att skriva några rader igen känner jag.

I fredags morse när alla morgonbestyren var klara och jag begav mig mot bilen för att åka till jobbet, så fick jag vända och gå hem igen, det bara vände sig i magen på mig. Ja, jag mådde inte alls bra, så jag fick ringa och sjukanmäla mig. Nu vet jag inte om jag bara kan skylla på kycklingen jag åt kvällen innan, eller om det spelar in att man känner sig helt slut också, men fy så illa jag mådde! Dock började det kännas bättre efter några timmar, så jag tror väl kanske att jag skyller det mesta på det jag åt i torsdagskväll.

Men jag har lyckats få ordning på Diezels sår i alla fall, dom ser jätte fina ut tycker jag. Han är mycket piggare igen och det känns som en stor lättnad ska ni veta. Jag var nästan helt säker på att vi skulle få ta farväl av vår Diezel under ett antal dagar här, när han absolut inte såg ut att må bra. Men det har vänt och nu är han riktigt piggelin igen :-) Nu vill han gå på längre promenader, så det göra vi, antingen här hemomkring eller ute i Tyresta skogen. Vi går inte på några jätte långa turer, men längre än vad vi gjort de senaste veckorna i alla fall. Hyssen börjar komma tillbaka också och dem har man saknat nu under några veckor!

Och tänk så speciella hundar blir när de blir äldre! När vi kommer ut till Tyresta, så ”vet” Diezel precis vart vi ska gå! För inte på en enda promenad missar vi bäcken! Vet inte om han anammat min förkärlek för att sitta i tystnaden och bara höra vattnet porla fram mellan stenarna och riktigt känna lugnet infinna sig. Det ser nästan ut så nämligen.

Nu sitter inte Diezel och lyssnar på vattnet direkt, utan han går först ned och dricker lite av det och sedan sätter han sig ned med både nos och öron på helspänn. Är man bevakningshund, så är man!

Där sitter han sedan och markerar allt som rör sig i omgivningen. De som är ute och joggar på slingan, blir markerade ett bra tag innan jag ser dem kan jag säga. Och samtliga som rör sig på parkeringen, blir också observerade. Han är för rolig. Och det finns massor som måste nosas igen på nu när han missat en del under en period. För när vi går ifrån bäcken, så vill han ju absolut INTE gå mot bilen! Nej, vi ska gå åt alla andra håll än mot parkeringen. Så fast vi nu inte går så lång sträcka, så tar våra promenader drygt en timme ungefär. Och en rolig sak till, är att Diezel nästan inte haltar alls på sitt framben som han gjorde innan detta hände med den andra hunden. Så Tradolan och Vetrimoxin ihop med vilan, gjorde susen för det också.

Och tänk så fint det har varit under kvällspromenaderna denna vecka, när allt liksom lysts upp av fullmånen.

Om gamla hundar är charmiga på sitt sätt, så är val valpar det på ett annat. Lille Nemuz börjar bli stora killen nu. Ja, man kanske inte kan kalla allt för ”charmigt”, för det kan vara ganska så tålamodskrävande ibland. Och jag som inte tycker att jag räcker till just nu, har ibland lite dåligt med just det kan jag känna och blir riktigt irriterad på mig själv. För är det något man ABSOLUT måste ha med en hund som är på väg in i könsmognaden, så är det just tålamodet att ha en väldigt vänlig, mjuk hand, konsekvens och en bestämdhet utöver det vanliga kanske. För oj så han testar just nu vad som egentligen gäller! Han har inte börjat lyfta på benet ännu, men det är på ”g”. Dofter börjar bli en väldigt viktig del av Nemuz liv och just på dem ska det kissas. Ibland åker benet upp några centimeter från marken när han börjar kissa, men så ser han ut ungefär som; VAD gör jag egentligen? Ska det va så här, eller? Bäst att ställa ned det igen, så man står stadigt på jorden. Ja, han ser lite rolig ut måste jag säga.

Andra hundar är också väldigt spännande. Är det de stora pojkarna som kommer gående, så ser det ut som Nemuz svans räcker ända upp i nacken på honom (undrar vart den svansen kommer ta vägen). Ja, ja, det spelar väl en mindre roll i sammanhanget, huvudsaken är att det går att avleda all denna spänniga nyfikenhet med godis och det gör det än så länge. Men jag har en känsla ut av att vi kommer få diskutera en del han och jag. Någon kurs kom vi inte med på nu heller, anmälde honom till en grundkurs vid Nynäshamns BK, men där blev det nobben. Nu börjar det kännas som om vi lika gärna kan hanka oss fram själva, så vi gör väl det.

Igår blev det till att pallra sig upp ganska tidigt och sedan leta sig in till Hammarbyhöjdens BP. Och man kunde inte ta miste på vart man lyckats hamna :-)

Det var dags för systersonen att spela en fotbollscup med sitt lag, dock är det inte Bajen, utan Sköndals IK som gäller (än så länge). Och det gick undan kan jag säga, trots att killarna inte är äldre än 5-6 år. Här kommer Gabbe farandes med bollen och lyckades minsann göra ett ”Hat-trick” i sista halvleken. Jubel och applåder!

Kallt som sjutton var det, men vad gjorde det när dom vann med 11-0! Återvände lite smått huttrande hem och kastade i mig en stor kopp med varmt te för att få upp lite värme igen. Hundarna var med ute och åkte bil och fick även gå en liten runda på Hammarbyhöjden och det var lite uttröttande.

Ja, nästan i alla fall, Nemuz har väl svårare att bara lägga sig ned och sova direkt. Han kommer till sin kompis matte med diverse saker som vi ska leka med. Så efter en liten lekstund med dragkamp och hundbrottning, så kan han somna.

SÅ just i denna stund, känns det ganska bra här. Nemuz var lite dålig i sin mage under en dag, eller man kanske snarare ska säga natt, bara för att jag skulle få vakna och gå ut några gånger med honom, men nu verkar det ha blivit bättre igen. Tack och lov säger jag! Men det känns väl som om vi ridigt ut den senaste tidens stormar också, som tur är. Nu hoppas jag bara att orken fullkomligt slänger sig över mig igen, så att allt kan börja kännas som vanligt.

På återseende!

Det känns nästan som om man kan börja andas igen

2011-10-08T18:34:00.003Z

Men som en riktig mardröm, så kan man nog sammanfatta den senaste tiden. Har ju under mina år som hundägare alltid bävat för att få hunden påhoppad och biten. Tidigare har det ju ”bara” varit incidenter, tack och lov, men det har räckt för att man ska bli smått vansinnig på dessa hundägare. Men nu hände det som inte får hända och till råga på allt så var det en annan rottweiler som gjorde det här.

Men efter några riktigt nervösa dagar, när vi inte visste hur pass illa det var med Diezel egentligen, så började väl sår mm. att läka så smått. Och till Diezels stora förtret, så satt det fast 2 stycken slangar på honom. Ja, han blev helt fixerad vid att försöka få bort dessa, och jag hade då ingen aning om att den här något stela äldre hunden, kunde vara SÅ himla vig! Men det kunde han! Det ser periodvis ut som om Diezel kan slå knut på sig själv nämligen, allt för att komma åt dränaget. Sedan började det att klia ordentligt när såren väl startade att läka! Då kunde Diezel till och med gå och klia sig samtidigt (allt för att försvåra för ägaren, som var satt att passa honom så att han absolut INTE gjorde sådana saker). För våran del var det definitivt slut på att försöka sova om nätterna, det gick inte många minuter under de perioder han var lugn och låg stilla.

Annars finns det ett ord som kan sammanfatta mycket av veckan som gått och det är ordet tvätta. Tycker ibland att det är det enda mina dagar har bestått av; tvätta sår, päls, handdukar, filtar, hundsängar, golv mm. Ja, det har varit ett fasligt skurande. Mitt i allt detta var det nödvändigt att ha lite "klappa på hunden" stunder också.

I torsdags var det dags att ta bort dränaget och även låta veterinären titta lite närmare på Diezel, jag var ju lite orolig att det fanns andra skador som vi inte upptäckt. Så vid halv åtta på morgonen startade jag färden från Vendelsö till Bagarmossen, med en väldigt pigg Diezel! Han liksom skuttade nedför trappan och det var inga problem att få in honom i bilen alls. Lite stressad var jag, för man vet aldrig hur mycket trafik det är in mot stan vid den tiden. Och tror det eller ej, men jag lyckades få rött vid varenda trafikljus på vägen. Men vi kom i tid och efter en liten stund i väntrummet fick vi komma in till veterinären, som var beredd att börja röntga Diezel både här och där. Men när hon fick se Diezel och klämma lite på honom igen, så sa hon att han såg oförskämt bra ut med tanke på det han råkat ut för och sedan är 9 år gammal. Jag hade ju redan konstaterat att han var mycket piggare och blev jätte glad när också veterinären sa så. Betalade och rusade sedan ut för att byta bort både hundar och bil mot ”trucken” (Robbans arbetsbil) som jag skulle fortsätta in till jobbet med. Robban som fick ta ledigt några timmar från jobbet, tog med sig hundarna mot Vendelsö igen och lämnade av dem här hem.

Men säg den lycka som varar för evigt, redan igår morse var det stopp i såren igen. Inte en droppe vätska kom ut. Lyckas se till att öppna det ena såret igen och det kändes bra, då är det så man måste göra tänker jag. När jag kommer hem från jobbet ser det likadant ut igen. Jaha ja, nu fungerar det inte med det jag försöker göra själv heller, så jag ringer till Bagis och frågar hur jag ska göra. Kom in så att vi får titta lite på det där lyder svaret, i värsta fall måste det sättas in nya dränage om det inte fungerar. Så efter en snabb middag, är det åter dags att ta väg 73 i besittning, är tvungen att vara inne där före kl. 18.00, för sedan blir det dyrare. Sladdar väl in på parkeringen några minuter i sex och anmäler att vi är där. Tar in Diezel bland ett antal katter och hundar som rör sig i väntrummet och det fungerar över förväntan, han bryr sig inte ett dugg! Annars kan man väl kanske tänka sig att han är lite mera ”på” än vanligt när det gäller andra hanhundar.

Efter en stund kommer akutsköterskan för att göra en koll och bedömning om vi måste träffa veterinären. Vi lägger ned Diezel där mitt på golvet i väntrummet bland alla som finns där och hon kollar, klämmer lite på såren, som genast börjar rinna! Jaha ja, det var precis så jag gjorde hemma tycker jag, men tydligen inte. Och visst är Diezel duktig, han säger inte ett knyst där han ligger på golvet. Nu får vi åka hem igen, istället för att sitta och vänta ett antal timmar på att komma in till veterinären. SÅÅÅ skönt känner jag, som snart håller på att bryta ihop på detta och av att inte ha fått sova en hel natt sedan förra onsdagen när det hände. Så igår kväll, när jag fått ordning på allt, slocknade jag som ett tänt ljus redan vid halv tio.

Mitt i allt detta sitter lille Nemuz också, som nog är helt övertygad om att jag glömt bort honom totalt mellan varven. Och nog för att Diezel har fått en himla massa av min tid just nu, men jag har verkligen försökt att sysselsätta Nemuz också. Han är riktigt halt fortfarande (måste nog röntga honom snart för att kolla upp det där benet), så det gäller att hitta på lugna aktiviteter. Men vad har det hjälpt, när det varit halv storm ute några dagar denna vecka och det bara har kryllat av massa roliga löv som blåst runt på marken. Allt som rör på sig, måste nämligen fångas i Nemuz värld! Ja, även alla grannar som kommer inom räckhåll, och vipps så haltar han mer igen!

Idag kom vi trots allt iväg hem till Strängnäs och den årliga höstmarknaden, vilket var jätte kul. Det kändes så himla skönt att få göra något annat än att bara ta hand om hundar och tvätta. Givetvis var hundarna med och ni skulle ha sett hur glad Diezel blev när jag tog fram kameraväskan och matsäcksväskan i morse. Han skuttade nedför trappan med en sådan där lysande blick igen och oj så glad jag blev. Nemuz var också jätte glad, men jag tror inte riktigt att han förstod varför :-) Men han är för söt den lilla rackarungen.

I den något kyliga luften, (vi hade bara +4 grader i morse) knuffades man runt på marknaden ett tag. Återvände till bilen med ett antal kassar i händerna, innehållande diverse saker som säkert är helt onödiga. Kanske inte de sjalar jag köpte då, ska bli mysigt att ha dem runt halsen nu när det blir kallare. För nu är det höst i luften.

Efter besöket på marknaden åkte vi ut till Oknö, åt lite lunch…

…och gick sedan ned till badet med hundarna. Solen sken och det var riktigt härligt.

Ja, ända tills Nemuz fick syn på svanarna som sakta gled fram genom vattnet.

Här sitter han min lilla prins, som inte är så liten längre.

Lite mys i det gröna gräset innan hemfärden.

Och här har vi våran stora hjälte, som trots sina sår verkar må relativt bra nu. Ni ska bara veta hur skönt det känns!

Lilla vännen!

Här är han på väg in i bilen för att åka hem igen.

Efter en del ringande, fick vi även tag på Magdalena som liftade med oss hem till Stockholm igen. Nu är det snart dags att sova, det blir en tidig lördagskväll, har en hel del saker som måste ordnas med i morgon, det är mycket som ligger efter. Men så är läget här nu, och jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll nu.

På återseende!

Hade inte vår gamla hund kunnat få slippa detta?

2011-10-03T18:07:00.003Z

Just nu så sitter jag här och känner mig SÅ himla frustrerad, arg och ledsen. Om någon ställde den mannen som hade hunden som flög på Diezel framför mig nu, så vet jag banne mig inte vad jag skulle göra. Jag vet vad jag skulle vilja göra, men det passar nog inte att skriva här. För denna man har ställt till det rejält som det känns, dels för oss, men framför allt för Diezel!

I morse när jag vaknade låg Diezel och flåsade i sin hundsäng, inte ett bra tecken kände jag på en gång. Vid en kontroll av såren upptäcker vi en ganska stor och stenhård knöl som sträcker sig mellan slangarna kan man säga. Det är inte så speciellt mycket blod och vätska på golvet, som det annars varit här sedan i lördags, (skurhinken står beredd hela tiden) så givetvis har det blivit stopp vid dränaget.

Får igång den ena igen, det börjar rinna ganska kraftigt. Men den andra vill inte fungera. Efter telefonkontakt med Bagis, så tycker de att jag ska komma dit med Diezel så att de får titta på det här. Jaha ja, det är måndag och dags att åka till jobbet egentligen. Som tur är, så har jag två underbart snälla chefer som förstår detta och som låter mig ta ut en akut semesterdag.

Packar in både Diezel och valp i bilen, tack och lov att vi köpt denna ihopfällbara ramp till bilen som Diezel kan gå på! Annars hade det inte varit lätt att få in honom där kan jag säga, för han är ganska öm i kroppen fortfarande. Har hittat blodutgjutelser och mindre sår lite var stans på honom.

Inne vid Bagis så träffar vi samma glada tjej som lämnade ut Diezel i lördags när han skulle få komma hem. Hon klämmer en del på vätskeansamlingen och det gör ont tycker Diezel, som piper flera gånger. Men han är så duktig, kliver upp på bordet och lägger sig där utan några problem så att de kan skölja igenom med koksaltlösning igen. Nu ska det minska med vätska, men jag ska ändå fortsätta som tidigare, massera, tvätta, ha på salva, fram tills på torsdag när allt ska tas bort igen.

Åker raka vägen från djursjukhuset till polisen, för nu har jag fått nog! Gör en polisanmälan så får vi se vad som händer, men nu är det gjort i alla fall. Det börjar kännas som en ganska dyr historia detta, som inte är slut ännu på ett tag och som vi inte har någon skuld i över huvudtaget egentligen. Förutom att Diezel och jag råkade vara på väg hem vid ”fel” tillfälle tråkigt nog. För tänk så snabbt allting kan ändra sig här i världen.

Igår när jag var ute och gick med Diezel så mötte vi ett antal grannar som blev helt förskräckta när de fick höra vad som hänt. Och en sak som känns jätte bra, var att flera av dem erbjöd sig självmant att ställa upp som karaktärsvittnen om det skulle behövas. Det var bara att höra av sig. Och det här är personer som jag inte känner så speciellt väl, men som jag möter så gott som dagligen när jag är ute och traskar med hundarna. Ja, flera har också erbjudigt sig att hjälpa oss om det är något de kan göra, och vi är innerligt tacksamma för det.

Efter besök hos både ”hunddoktorn” och polisen, åkte jag ut till Tyresta med hundarna. Vet att jag bara ska gå lugna, korta promenader med Diezel, men det kan vi ju lika gärna göra där han älskar att vara. Och det var faktiskt så kul att komma dit, så jag tyckte mig se tendenser till ett litet glädjeskutt när han kom ur bilen :-) Lilla vännen! Ja, jag hoppas verkligen att han repar sig så att vi får ha honom kvar ett tag till, helt övertygad känner jag mig väl inte. Det jag är mest orolig över nu, är om han fått några inre skador. Nu togs det blodprov innan han sövdes i lördags och då var allt ok, men jag vet inte hur mycket man kan se på de resultaten. Som tur är, så verkar inga kors/ledband vara av i alla fall. Diezel själv, är mest oroad över dessa slangar som sitter mellan frambenen på honom. Och att det kommer blod mm. ifrån dem. Det är ett himla bestyr att gå ut med honom, för han ska försöka få bort dem till varje pris.

Sedan har vi det andra lilla ”trollet” då. Han är halt, både fram och bak! Så nu måste jag försöka hålla honom så lugn som möjligt igen, suck! En himla lätt uppgift med en 6 månaders valp som det bara kryper i kroppen på.

Men det är väl kanske lika bra att ta allt på en gång och hålla tummarna för att det blir bättre snart. Ja, nu väntar jag nog med att skriva här, tills jag har lite roligare saker att skriva om igen.

Ha det så bra!

En helg som inte blev som man tänkt

2011-10-02T08:17:00.002Z

Denna helg blev väl inte riktigt som man tänkt sig. Det lovades ett härligt väder och både ett besök på whiskymässan och en lugn och härlig dag ute vid havet planerades. Men jag har lärt mig att det sällan blir så som man planerat, och det blev det inte denna gång heller. Jo, fredagskvällen bjöd på ett besök i Nacka Strand och några timmar bland öl och whisky. Det var ett härligt väder och det kändes som en ljum sommarkväll när vi stod på terrassen och tittade ut över inloppet till Stockholm.

Inne på mässan var det full fart och för den som gillar dessa ädla drycker, går det nog att jämställa besöket där med ett barn som kommer in i en godisbutik.

Givetvis blev det ett besök i fatägarloungen hos Mackmyra whisky, det var dags att smaka på den egna whiskyn igen, som nu snart legat på fat i 3 år.

Där var det som vanligt trevligt och det blev en himla massa ”whiskysurr”. Ja, jag som då inte är SÅ insatt i detta, fick väl hänga med bäst jag ville och se till att vi tog oss därifrån innan det smakats på ALLDELES för många olika sorter :-)

Annars känns det nästan som vi är inne i en sådan där ”tur” period igen. Dels är jag inte helt bra från min förkylning, Nemuz markerar lite på sitt ben igen och sedan så har Diezel varit väldigt låg sedan han blev påhoppad. Han får ju Tradolan, men linkar fram ganska så ordentligt ändå. I går morse visade det sig kanske varför, när vi upptäckte ett bitsår vid hans ena framben. Det känns pinsamt att jag inte hittat det förrän nu, trots att jag tycker att jag kollat ordentligt. Men här satt det alltså. En stor svullnad under såret tydde på att det var inflammerat också och jag fick lov att ringa till Bagarmossens Djursjukhus.

Det var bara att åka in och kolla upp det. Och mycket riktigt, efter en kontroll av såret + några till som vi hittade, fick vi lämna Diezel där och åka hem. Själva ingångshålen är inte så stora, utan det var bra mycket större under huden. Nu fick de lov att söva ned honom och spola rent, sätta in dränage och ge honom antibiotika. Så här ser det ut nu.

Och ni skulle bara veta hur tråkigt det känns och så himla förbannad jag börjar bli på denna människa som hade den andra hunden. Och på mig själv, för att jag inte kunde hindra detta! Men jag hann inte med, allt gick så jädrans fort när hunden kom farandes i mörkret! Men det känns för jäkligt! Och denna hundägare hade alltså inte ens så mycket koll, att han kunde hålla i sin hund, för den hade kopplet hängandes efter sig. Och ändå fick han inte tag på den, utan det tog en bra stund. Och detta får Diezel lida för nu! Han verkar inte ens ha så mycket kurage i kroppen, att han kan stå för det han och hans hund har ställt till med, för jag har inte lyckats få tag på honom. Igår när jag åter provade att ringa det telefonnummer jag fick, gick det faktiskt fram signaler, men ingen svarade. Men jag ska jaga vidare. Skulle min egen hund ha gjort något dylikt, så skulle man väl givetvis vilja hjälpa den hund och hundägare som blivit drabbade, men så är det inte alla som tänker bevisligen. Detta kommer kosta oss tusentals kronor, trots att försäkringen täcker en hel del.

Har även försökt att ringa polisen, men inte lyckats komma fram till dem heller, mer än till nr 30 i kön för att göra en anmälan. Men jag ska försöka igen, jag lovar. För tänk om det är en liten hund som kommer ivägen för denna hund nästa gång den sliter sig från ägaren, då kommer nog inte den hunden att klara sig. Här hade jag ändå en vuxen rottweiler, om än gammal, kastrerad och lite småskadad, men jag hoppas verkligen att Diezel bet tillbaka riktigt ordentligt när han försökte försvara sig.

Nu ligger Diezel här hemma igen och inatt har han haft ont.

Jag har suttit på golvet och klappat på honom när han legat och gnällt, gett honom små portioner med mat och försökt att torka bort lite av vätskan som hela tiden sipprar fram ur dessa hål. Och det kommer jag få fortsätta med ett antal dagar. Det skall masseras för att vätskan ska komma ut, jag skall hålla rent och fint runt dränagen, så att inte huden bli irriterad. Salva skall smörjas på för att hjälpa till, Vetrimoxin och Tradolan skall ges med vissa timmars mellanrum. Ja, vi har fått en del att pyssla med om vi säger så. Och allt detta beroende på en annan hundägare!

Sedan finns här en valp också! Som mer eller mindre försöker riva huset mellan varven när det inte händer så mycket. Igår var han med in till Bagis och på vägen hem stannade vi i Farsta. Passade på att ta en promenad i P-garaget med honom bland alla ljud, bilar och människor. Och det var ganska jobbigt som det såg ut när vi kom hem :-)

Vi var ute och tränade lite också på att sitta kvar, ligg, stå, gå fint bredvid matte och att även titta på människor och hundar som går förbi, utan att gå fram till dem. Nemuz var även med och ”assisterade” mig när jag planterade lite blommor i krukan på balkongen.

Nej, nu ska jag väl fortsätta med det jag har att pyssla med. Känner mig nästan som en djursjukvårdare bland alla mediciner, kompresser mm. Kom på här att jag inte ens tackat för alla gratulationer vi fått efter Nemuz utställning förra helgen, TACK så jätte mycket alla som skrivit till oss! Stort Tack till er som hört av er nu efter att det här med Diezel hände också. Det värmer ska ni veta! Fast jag för tillfället känner mig riktigt bedrövad.

På återseende!

Usch, så tråkigt det känns!

2011-09-29T18:13:00.009Z

Igår var det onsdag och dags att bege sig till jobbet igen. Helt pigg kan jag inte säga att jag var, men både förkylning och finger kändes bättre. Ja, jag känner ju i alla fall att jag har ett finger! Timmarna på arbetet rinner iväg som vanligt och alldeles för snabbt var det dags att bege sig hem igen. Har ni tänkt på hur fort det mörknar på kvällarna nu? Märkte det när vi igår var ute och gick en sväng med hundarna vid skjutbanan. Allt kändes ganska bra eftersom man inte behövde gå så jätte långt med Diezel innan han haltade mindre. Men det var DÅ det! Ni som är vän med mig på FB vet hur vår kväll slutade, men inte ni andra. Så därför tänkte jag berätta det nu, jag har ju ett visst behov av att ”skriva av” mig saker och ting när det känns jobbigt, som nu då.

Satt här och slötittade på tv:n lite och kommer ut senare med hundarna än vad jag brukar göra. Men gör som vanligt, tar först med mig Diezel och går svängen runt på Albatrossvägen, som han alltid vill göra på kvällarna. Han nosar och snokar runt precis som vanligt och vill till och med leka lite med mig när vi går där, han tar tag i kopplet och morrar samtidigt som den lilla svansen nästan snurrar runt på honom som det ser ut. Ja, det känns faktiskt ganska bra.

Kommer upp på vår gård igen och hinner inte många meter runt hörnet på huset som ligger bredvid vårat, innan jag hör ett gurglande ljud framför oss i mörkret. I nästa sekund ser jag en stor rottweilerhane komma farandes och fullkomligt vräker sig på Diezel. Ja, utan att ens stanna upp en hundradels sekund, slänger han sig upp på Diezel och börjar hugga. Vet inte vem av oss som blir mest chockad, Diezel eller jag, men det är ju Diezel som får ta smällarna. Han ramlar omkull av tyngden hos den andra hunden, men jag tror att han bet ifrån sig allt vad han kunde, när han väl insåg vad som hände. Han kommer upp på benen igen, men för en hund som har passerat sin 9:e födelsedag, är det inte lätt att stå emot en sådan attack.

Han ramlar omkull igen och jag gör vad jag kan för att få bort den andra hunden, vars ägare då står där och snurrar om sin bror som han tror ligger sjuk i en lägenhet i huset. – Jag struntar totalt i din jäkla bror skriker jag, försök för i h..vete ta din hund!!! Jag gör vad jag kan säger han då och börjar ropa sluta till hunden! Oj så mycket bättre det blev av det! Själv håller jag på att få lite smått panik över min gamla hund, som gör vad han kan för att värja sig mot den andra hunden. Efter en hel evighet som det känns, får karlen i alla fall tag på svansen hos sin hund och kan få bort honom.

Diezel kan då nästan inte stå upp och jag känner hur jag själv är alldeles skakig. Säger åt mannen att jag vill ha hans namn och telefonnummer, vilket han lite motvilligt lämnar ifrån sig. Och som sedan inte existerar, visar det sig. Jag och Diezel vinglar iväg upp för trapporna, vilket inte är så lätt för Diezel. Ser att han blöder på nosen och bredvid ögat och har ganska svårt att röra sig. Med tårarna rinnande nedför kinderna, försöker jag i alla fall se efter så han inte fått några större sår och KAN stå på sina ben och vi bestämmer oss för att avvakta tills på morgonen innan vi åker till veterinären.

I morse var det stelt i Diezels lilla kropp, så gott som överallt. Han piper och visar att det gör ont bakåt på vänster sida och haltar nu precis lika mycket med sitt högra framben som han gjorde tidigare. Ja, han ser även ut att ha ont i det andra frambenet. Som tur är så har vi Annett och Kicka och den övriga personalen på Haninge Djurklinik, som alltid hjälper oss när det strular till sig. Stort TACK till Er! Nu har vi varit där och Diezel har blivit klämd och böjd på överallt. Han ser inte ut att ha fått så många bitsår, men har däremot väldigt ont i mjukdelar båda fram och bak. Ja, han har väl troligen också dragit upp skadan i senfästet på vänster framben. Jippi, not! Tänk så onödligt detta känns. Nu är det Tradolan och vila som gäller fram tills på onsdag, när vi ska tillbaka igen.

Men fasen så bedrövad jag känner mig! Och ledsen!!! Jag tycker inte att en så pass gammal hund (eller ingen hund överhuvudtaget), ska behöva råka ut för sådana här saker, bara för att en hundägare inte kan ha koll på sin hund! Men jag tycker att beteendet hos hunden, att bara kasta sig på en annan hund och börja bita, är minst sagt konstigt. Borde inte en hund stanna upp och titta lite innan den anfaller? Tänker på om jag haft lilla Nemuz med mig, VAD hade hänt då? Nu kom jag ju där med en kastrerad, 9 årig hanhund, som gick och nosade i gräset, Diezel tittade inte ens mot hunden. Själv tror jag inte att någon av våra egna hundar hade reagerat ens, om en sådan hund kom gående.

Har nu hört från alla håll att jag måste polisanmäla detta och jag ska nog göra det. Trots att det känns för jäkligt eftersom det är ”min egen” hundras det handlar om. Men det är väl som grannen sa; det är ju inte hunden du anmäler, det är ju den totalt inkompetenta ägaren!!! Och det är väl så jag får tänka.

Nej, nu ska jag sätta mig på golvet och klappa på min lilla Diezel en stund. Det känns som om han behöver bli lite ompysslad nu. Har just kommit in med Nemuz efter en ”äventyrs promenad” nere i Vendelsömalmsgropen, som nu är förvandlad till en byggarbetsplats. Det var ganska nyttigt för lilleman att gå runt där nere bland alla maskiner, som var riktigt konstiga tyckte han mellan varven :-)

Håller tummarna hårt nu, för att Diezel verkligen blir bra igen. Men det är inte kul att få sin gamla hund sönderslagen på detta sätt. Nu ska jag snart krypa ned under täcket, det blev inte speciellt mycket sömn i natt kan jag väl säga, det var aningen svårt att koppla bort det som hänt.

På återseende!

Här går allt som på räls, fast åt fel håll kanske.

2011-09-25T10:33:00.002Z

Hela veckan som gått har varit en kamp att bara ta sig till jobbet. Det är ALLDELES för många personer i bilar som ska åt samma håll, vid samma tid, som mig varje morgon. Dessutom kör de alldeles för sakta! Det tar en evighet att komma till jobbet och det är inte kul! I torsdags var jag in till ”Sjösta´n” igen på eftermiddagen för ett möte. På väg ifrån detta möte, började huvudvärken göra sig påmind. Ja, ja, tänker jag, det går nog över av en lugn skogspromenad i solnedgången med hundarna och lite god sömn.

Men icke då! Däremot började jag frysa något kopiöst, trots att jag hade både en tröja och långa byxor på mig när jag gick och la mig. Just denna natt, bestämde sig också Nemuz för att han var tvungen att gå ut ett antal gånger, eftersom han blivit lite dålig i magen. Så i mitt suddiga tillstånd, fick jag helt enkelt hasa mig ut på ett antal promenader. Till saken hör väl att Robban redan låg däckad här av en riktig förkylning, så det var ingen idé att ens försöka väcka honom.

I fredags morse vaknar jag med en bultande huvudvärk och 39,2 graders feber. Jippi, så lägligt och kul! Svar = Nej! Det var inte kul alls! Fick lov att ringa och sjukanmäla mig, för jag kände mig riktigt, riktigt hängig. Nemuz mage verkade dock stabiliserat sig igen, efter att det kommit ut en hel hög med halvruttna löv och sand som det såg ut. Den magen får nog uppleva att både det ena och det andra passerar där. Och med en matte som inte alls var bra, så höll hundarna på att tråka ihjäl och gjorde väl vad de kunde för att äta upp varandra under dagen.

Till slut fick jag dela på dem för att få någon lugn och ro över huvudtaget. Natten mot lördagen sov jag som en stock och det gjorde Nemuz också. Igår var Nemuz anmäld till en utställning vid Nynäshamns BK och Robban bestämde sig för att åka dit med honom. Vi har ju inte så långt och nu med en ny väg tar det ca 25 min. SÅ iväg bar det och bra gick det för dem. Nemuz fick HP, blev Bäst i rasen och sedan så vann han även grupp 2! Jag blir sååå stolt över mitt lilla Induz barnbarn och jag tror nog att hans morfar ler lite där uppe i sin hundhimmel. Induz vann sin klass genom hela valptiden och plockade hem ett antal BIR och även någon BIS final. Och de är lika dessa hundar, men ändå så olika, både exteriört och mentalt. Här sitter Nemuz med sin fina BIG-1 rosett.

Nu är han inte anmäld till någon mer utställning, utan vi ska ta det lugnt med det ett tag. Det känns som om han behöver "växa ihop" lite, och ni förstår säkert vad jag menar. Kanske provar vi någon inomhus senare under hösten för träningens skull, men vi får se. För träna på att vara still i mer än tre sekunder, behöver han verkligen göra Mr Nemuz :-) Men det var ju kul att gårdagens "handler" sa efter utställningen, att det var en jädrans hund och ha fin kontakt med en när man springer. Ni ser, jag har lyckats med något i alla fall!

Just nu sitter jag här med ett bultande finger också, det räckte visst inte med huvudvärk och ont i kroppen bara. Ja, ni ska få se vad jag lyckats med. Mina systrar och jag har ju alltid skojat om att vi måste tillhöra släkten ”Snubbelfot” eller något, eftersom vi alla tre brukar lyckas med att stå på öronen på de mest konstiga ställen. I och för sig med lite hjälp ibland från vissa husdjur. Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag begåvats med en klantighetsgen som inte är av denna värld!

Idag är Robban iväg och beskriver en MH, så jag är själv hemma med hundarna. Lite feber har jag fortfarande och jag känner mig inte alls bra. Trots det, så var jag tvungen att åka till affären för att få hem lite mjölk. Detta var nog ingen bra idé skulle det visa sig när man är sjuk och ganska suddig huvudet. Jag far i alla fall iväg och hinner parkera bilen utanför affären. Öppnar bakdörren för att ta kassen och plånboken som ligger där och dammar sedan igen dörren, trots att jag inte hunnit få ut handen!

AJ AJ AJ, säger jag! Vid första anblicken såg det nästan ut som om pekfingret var av. Men det visade sig ”bara” vara ett veck, som det sedan började forsa blod ur. Hej och hå, tur att man har hundarnas förbandslåda i bilen. Fram med en ren kompress, lite tejp och dra ihop detta finger, efter att ha sköljt av det med lite koksaltlösning. Och jädrans så ont det gjorde! Va fasen skulle jag ut och göra?! Så om det är lite stavfel här idag, så kan det bero på att jag har ett dubbelt så tjockt pekfinger mot normalt på min högra hand :-)

Och det här är just sådana saker som jag brukar lyckas med, alldeles på egen hand. Det var väl förra våren jag fick åka till akuten för att tejpa ihop näsan, efter att det ihopfällbara bordet i husvagnen hade attackerat mig. Kommer inte håg hur länge sedan det var jag trampade in skruven i foten en kväll när vi var ute och gick. Men då satt foten och skon liksom ihopskruvade och den gången trodde jag nästan att jag skulle lyckas förblöda :-) Riktigt så allvarligt var det väl inte, men känslan av att se sitt blod liksom rinna ut på asfalten, framkallade några sådana tankar, innan jag kom till sans och insåg att jag nog måste försöka trycka ihop det hål jag då hade i foten. Man tänker inte alltid klart de första sekunderna vid sådana tillfällen har jag märkt. Men det gick bra det också, foten sitter kvar :-) Nej, nu ska jag fortsätta att vara sjuk och krypa ned under täcket en stund. Ska även försöka se om jag kanske kan börja röra på fingret snart igen.

Avslutar med att visa en liten gäst som bor i vårt fönster, en vacker påminnelse om sommaren!

På återseende, när jag KAN skriva igen! Just nu känns det väl inte riktigt som om fingret är "med" mig.

Redan 6 månader!

2011-09-20T18:31:00.002Z

Tänk så fort tiden går, idag blir Nemuz 6 månader!

Och tänk så mycket som hinner hända under dessa månader med en liten valp och jag är full av beundran över deras otroliga förmåga att lära sig saker. Ja, både på gott och ont kanske. En del saker behöver bevisligen bara repeteras ett fåtal gånger, innan den lille hunden har lärt sig hur han ska göra, (när man går runt och gnäller får man tex gå ut). Det lärde han sig när hans mage inte var bra och jag kastade mig ut med honom så fort han började gnissla, det var väl en ren självbevarelsedrift för att slippa skura alla golv. Men detta tog Nemuz fasta på VÄLDIGT fort och "behöver" ibland gå ut en gång i timmen! Men jag har avslöjat honom, så nu bryr jag mig inte om gnället som dyker upp mellan varven, lite koll har jag trots allt. Andra saker kommer vi nog att få traggla ett tag, som det där med att komma när någon ropar på honom. Eller att inte äta upp precis ALLT han hittar ute. Där har vi en del att diskutera framöver, har jag en känsla ut av.

Att han vuxit kroppsligen kan ingen ta miste på, inte ens våra grannar, som häromdagen utbrast; men NU börjar han ju faktiskt se ut som en riktig hund!!! Tack sa jag, det var trevligt att höra! Och han har vuxit och blivit ganska stor och stark, det märkte jag också i söndags, när jag bjöds på ett litet bad i bäcken vid Tyresta. Här är man ute och går på upptäcksfärd med sin lilla hund, som helt plötsligt kommer på att han nog vill titta ännu närmare på skummet som flyter fram i bäcken. Och vipps så stod jag där med vatten en bit upp över fotknölarna. Jag vägde honom för ett par dagar sedan och då låg han på 30 kg, så det är kanske inte konstigt att den ”lilla” valpen börjar bli ganska stark.

Ändå borde jag vara van kan man tycka, efter 4 rottweilerhanar. Men det är jag inte. Kommer inte heller ihåg om det är så att det brukar dyka upp någon typ att ”trots ålder” när de är runt 6 månader, men jag anar nästan det. För nu helt plötsligt så börjar lyhördheten totalt försvinna, beroende på vad som är på "g" och ibland hjälper inte ens kycklingfilén. Ja, han testar ganska mycket vart gränserna går när det gäller många saker nu, men jag är beredd! Och samtidigt är han SÅÅÅ gosig denna hund! Det tar inte många sekunder efter det att man sätter sig på golvet, förrän han ligger i knäet, helst på rygg då. Ja, det gör Diezel också, nästan i alla fall, men han ligger helst bredvid och blir klappad.

Idag tog jag med mig hundarna ut till Tyresta på eftermiddagen. Stundtals sken solen riktigt behagligt och det var väldigt skönt att promenera där. Men visst är det höst, det går inte att komma ifrån.

Tog en sväng förbi bäcken igen, och den ÄR intressant tycker Nemuz.

Och jag håller med, fast jag tycker mest om att bara lyssna på vattnet när det porlar fram mellan stenarna.

Diezel tyckte att det var jätte härligt att vara i skogen. Fick han som han ville så skulle han knalla runt där hela dagarna. Och jag förstår honom, hur kul kan det vara att bara gå runt på nästan samma ställen här hemma, vilket vi har gjort nu när han haft ont i benet. Nu är benet lite bättre, dock inte bra, men jag ska ta med mig honom och gå i skogen i stället, vi behöver ju inte gå så långt där heller, utan lagom långa rundor.

Och trots att det var härligt att vara där, så var vi tvungna att åka hem igen. Här ligger Diezel som inte tänkte gå in i bilen, utan la sig på grusparkeringen bakom bilen i stället. Han kan visa med väldigt stor tydlighet vad han vill (eller inte) den hunden!

Men med lite godis, lock och pock så gick han väl med på att åka hem igen då. Han är för rolig!

Nu är det snart dags att göra kväller här, börjar känna mig lite sliten. Men ha det så bra, alla som tittar in till oss!

Lördag igen!

2011-09-17T18:38:00.001Z

Så är det lördag igen då och ännu en vecka har passerat. Ja, den har väl nästan blåst förbi kan man säga, vi har haft några riktigt blåsiga dygn med en del regn också. Och en del sol där emellan! En av de blåsigaste kvällarna var vi ut till havet och gick en promenad, solen sken och det var faktiskt riktigt härligt att gå på stranden som låg i lä.

Friskare var det väl att komma ut på andra sidan sedan och jag är nästan förvånad över att jag lyckades hålla kameran stilla, så att det blev några bilder över huvudtaget.

Till alla surfares stora glädje, var vågorna både stora och många. Här kommer en modig man flygande.

Rampen som jag beställt till bilen har kommit också och givetvis har vi varit ute och provat den. Diezel han gillar den skarpt och knallar både i och ur bilen utan några problem. Jag tror faktiskt att han känner sig säkrare nu när vi inte håller på och lyfter honom.

Lille Nemuz får man hålla lite mer koll på och än så länge locka med godis.

För han får också gå på rampen eftersom han än så länge är för liten att hoppa in i bilen. De långa benen gör inte alltid som Nemuz har tänkt sig och då kan det vara bra att ta det lugnt :-) Såg ett exempel på det här hemma en dag, hur det kan se ut där den lille vilden farit fram. Jag vill väl inte tro att det var meningen att flytta på så gott som samliga möbler på vägen från ytterdörren till köket, men det gjorde han i alla fall. Nemuz hann till och med in en sväng i vardagsrummet, så att min stora palm som står där, var på väg ut genom fönstret. Han hinner med mycket den hunden!

Aktiveringsbehovet ökar hos Nemuz för varje dag som går och jag har nu anmält oss till en grundkurs som jag hoppas att vi kommer med på. Det var länge sedan jag gick en kurs med någon hund och det ska verkligen bli kul, att liksom börja om. Samt att det kommer vara väldigt nyttigt för Nemuz. Jag hoppas ju att jag ska få tillbaka den glädje jag kände tidigare när det gäller det här med hundar och då också komma igång och tävla igen. För om jag bara vill, så tror jag absolut att Nemuz har kapaciteten som det verkar. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, denna hund har många egenskaper som jag tycker om hos en rottweiler, så det mesta hänger nog på mig hur det kommer gå. Men, jag känner ingen press, jag har ju skaffat Nemuz för att vi ska ha kul ihop!

Härom kvällen var Nemuz och jag ut till Tyresta en sväng, måste tänka på att Diezel får ta det lugnt med sitt ben. För när Nemuz får sina små springstunder här, då är det bäst att ta med honom ut någonstans. Nu hade vi sådan tur att Mia var på väg till sina hästar, så vi bestämde att vi skulle mötas vid stallet. Att träffa människor tycker Nemuz alltid är kul och nu fick han även träffa Mias hund Dennis, som är en papillon på 11 år och som genast satte sig i respekt. Men tänk SÅ spännande det var att åter få gå med in till hönsen, som Nemuz hälsade på genom staketet. Kaninerna var också intressanta och denna gång insåg han att det faktiskt levde och gjorde lite lektecken åt dem. In i stallet gick vi också, bland massa nya dofter, saker och människor. Och trots att man ser på Nemuz att han tycker att en del saker är lite skumma, så går han ändå vidare och framåt. Han vill kolla vad det är och det gillar jag.

Vår lilla tur avslutades med att vi hälsade på Mias häst Zorro utanför hagen och det var kul tyckte Nemuz, som efter att ha nosat på Zorro, åter försökte sig på att göra lite lektecken. En häst borde väl förstå dessa??? Ja, när det inte hjälpte med lekinviterna, så försökte Nemuz slå på Zorro med sina små tassar och då kändes det som att det var läge att bryta. Efter att ha sagt hej då till Mia, tog vi en promenad tillbaka till bilen och for hem. Det var väl tur det kanske, för efter en stund började det regna och det blev till att gå kvällspromenaden i kolmörkret ihop med både regn och blåst. Men vi tackar så mycket för "studiebesöket" Mia, och kommer gärna tillbaka igen.

Igår hade jag en ledig dag och det var faktiskt ganska skönt. Hade en läkartid på förmiddagen, men efter det så hann jag med en hel del. Handla, städa och gå en promenad i skogen med hundarna. Och tänk så fort tiden går, på tisdag blir Nemuz 6 månader och är snart lika hög som Diezel.

På kvällen bar det av in till vår vän Ulla som fyller 80 år idag. Och till Ulla måste hundarna också följa med :-) så är det! Och efter att vi i alla fall hunnit gratulera Ulla, fick hundarna komma in och hälsa. Diezel tycker alltid att det är kul att komma dit och för Nemuz skull är all miljöträning bra. Nu blev det ännu mer träna för Nemuz, eftersom Ulla har en inhägnad tomt där man kan släppa hundarna utan att behöva oroa sig över att de försvinner.

Jag känner ju att jag missat lite med Nemuz när det gäller att ha honom lös. Först var det magen som härjade här och som gjorde att han absolut inte fick äta en massa saker när vi var ute. Helt omöjligt att hålla koll på honom, om jag inte hade ett koppel på, så därför fick han inte vara lös. Sedan kom hältan i benet, som åtminstone höll i sig tre veckor, och som också gjorde att han inte kunde vara lös. Men NU passade jag på! Gick ned i trädgården och släppte Nemuz, som genast hittade en massa spännande saker. Jag sprang åt alla andra håll än de han gick åt, så att han blev tvungen att ha koll på mig. Efter en stund när han insett detta, så var han på helspänn, för vad skulle ”tanten” hitta på nu?! Godis och beröm haglade när han faktiskt valde att komma till mig istället för att springa till andra saker. Sedan avslutade vi med att leka med en handboll som han hittade. Lite stel i benet var han väl efteråt, men det hade gått över till idag. Han är ju inte den smidigaste individen när han far fram. Kan väl säga att Nemuz efter denna dag var helt utslagen här. Han sov och snarkade högt i hundsängen. Tack Ulla för att vi fick komma och hälsa på dig och även träna lite!

Idag har vi haft en helt underbar dag här i Stockholm. Såg redan i morse att det var en helt klar himmel ute. Ja, kanske inte på den första promenaden då, eftersom Nemuz ville ut redan kvart i fem och då var det ganska mörkt. Men när Diezel och jag kom ut några timmar senare, då var det ljusare. Vi packade med oss matsäck och hundar och for iväg ut till skogen. Just nu är det inte lätt att hitta så många kvadratmeter i skogen där det inte är folk, för som det letas svamp! Vi tog och åkte ut till Gålö och gick ned till havet i stället.

Diezel han tyckte tydligen att det var ganska varmt i vattnet, för han knallade ut där utan att ens tänka på det tror jag.

Efter några timmar var det dags att återvända hem. Har nu också hunnit med att fixa lite här hemma och busat med hundarna en stund. Som faktiskt verkar vara ganska trötta efter denna dag också :-)

Nu ska jag ta lite te och sätta mig i soffan och titta på tv:n. Det känns som en bra idé att bara ta det lugnt resten av kvällen.

Ha det så bra och på återseende!

Utställning igen.

2011-09-12T17:58:00.003Z

Börjar inse att jag nog åter blivit lycklig ägare till en smått ”brutal” rottweiler. Hade väl hoppats på att just den genen inte skulle ha gått vidare från morfar Induz :-) Men det verkar den ha gjort och för några dagar sedan satt jag här med ett bitmärke i handen, en svullen läpp, ett rött öga och ett antal blåmärken på både armar och ben. Ja, man kan nästan tro att jag gått en rond mot Mike Tyson. Och allt detta beroende på att jag försökt aktivera min lilla rottweiler. Det började väl med ögat, jag lyckades få Nemuz tass rakt i det. Hur bär man sig åt då, kanske ni undrar, och det kan jag berätta nu. Han fick väl ett riktigt frispel när vi var ute en dag, kastar sig på rygg, nästan i en halvrutten svamp. Jag försöker givetvis få bort honom en bit från den hemska svampen, vilket då resulterar i att han sparkar till mig rakt i ögat. Fick nog in en hel del både jord och sand + att det dök upp en liten blödning på ögonvitan och jädrans så ONT det gjorde! För det här med att kasta sig på rygg och sparka så mycket det går omkring sig, det har han varit väldigt bra på sedan han var pytteliten. Så fort Diezel brottades med honom och Nemuz hamnade i underläge, DÅ satte han fart och sparkade så mycket han kunde. Och givetvis kom inte Diezel åt att bita honom då.

Dagen efter, när jag satt på golvet och lekte med honom, var det färdigt igen. Då sparkade mig rakt på munnen. En präktig svullnad dök genast upp och jag började fundera på om jag verkligen skulle våga gå ut med honom efter detta, grannarna måste ju fundera på vad som hänt. Nu har jag även ett bitmärke i handen, för när man håller i kamprep, bitstockar, trasor mm. och försöker leka med den lilla ”hajen”, så biter han ofta, fort, gärna och hårt, i allt han kommer åt. Och i nio fall av tio, så råkar han träffa rakt i handen på den som håller i leksaken. Ja, han verkar inte ha så speciellt stor koll på vart han biter i dessa lägen. Eller om det kanske är just det han har, och nu insett att den skrikande människan släpper leksaken ganska fort när man biter henne i handen!

Och det är väl en himla tur att man är utrustad med två armar just nu, för här sitter man på golvet och har en rottweiler hängandes i var ände kan man säga. För Diezel vill givetvis också vara med och leka när man sitter på golvet. Ja, några nya leksaker fick han på 9-årsdagen och dem har han på ett bestämt sätt vaktat från den lilla ”vandalen” som tycker att det mesta som kommer i hans väg, skall bitas sönder! Men inte ens Nemuz missar dessa ”signaler”.

Äntligen ser jag en viss förbättring i Diezels ben också. Nu när vi varit ute och knallat runt en stund, så haltar han faktiskt inte riktigt lika mycket. Så jag hoppas att det är på väg åt rätt håll nu. Funderade just på om man inte kan ge hundar kortisonsprutor som man gör med människor som har en inflammtion i en axel tex. Men det kanske inte går.

I lördags var Nemuz och jag på bullmastiff träff vid Tyresö BK. Ett strålande solsken bjöds vi på och många glada och trevliga både hundar och ägare. Min insats för dagen, var att föröka ta en del kort från de olika aktiviteterna. Här är det Nina och hennes hund Svea.

Lille Nemuz, som jag är en aning rädd om benet på fortfarande, fick inte vara ute och snurra så mycket bland alla mastiffer. Några hälsade han dock på och det var jätte kul. Men sedan satt han i bilen och tittade på allt som rörde sig och det hade varit ganska jobbigt som det såg ut. Här ligger en liten trötter och sover.

Gårdagen startades sedan alldeles FÖR tidigt! Det var åter dags att besöka en utställning med Nemuz, denna gång vid Vallentuna BK. Så här packades saker och hundar in i bilen och sedan for vi iväg mot Huddinge för att hämta upp våra vapendragare, Magdalena och Daisy. Och nog för att jag var trött så där på morgonkvisten, men jag började verkligen tro att jag såg i syne när jag kom ut på Huddingevägen. För helt plötsligt ser jag något stort, svart och oidentifierbart stå nästan mitt på vägen. Gnuggar ögonen en gång till och inser att det är en sådan där gigantisk "urtidsko" som jag brukar kalla dem, med lång päls och jätte stora horn som står där. Som tur är, så stannar en annan person med sin bil också och börjar ringa till både den ena och den andra, så jag fortsätter färden mot Huddinge.

Anländer i god tid till utställningen och träffar genast på våra vänner med bullmastiffer, Evy, Nina, Sandra och Fredrik som har slagit läger med sitt tält bredvid ringen. Bullmastifferna skulle in i ringen en stund före oss, så dem han jag allt ta kort på. Här har vi Fredrik som visar Oxdjupets All the Way ”Berta” som fick ett HP och blev BIR-valp.

Sedan var det Fredrik och Sandras Game Keeper´s With all my Heart ”Bozze” som skulle in i ringen. Även Bozze fick HP och blev BIR-vuxen, eftersom den ”lille” grabben numera är junior. GRATTIS till er allihop!

Sedan var det då Nemuz och jag som skulle ge oss in i ringen. Denna gång var han ensam hane i 4-6 månader och fick där en väldigt fin kritik och ett HP, det har ni kanske redan läst på nyhetssidan. Ut ur ringen igen och vänta in den tik som blev bästa tikvalp och sedan var det dags för BIR och BIM. Där drog vi det längsta strået Nemuz och jag, domaren sa att det var rörelserna som avgjorde idag, Nemuz hade lite mer ”drive” i steget och det kan jag nog allt hålla med om. Några hundar var kvar i grupp 2 efter oss och sedan kördes gruppfinalen på direkten. 10 valpar av olika storlek fick sedan springa in i ringen igen och jag vet inte om det var på grund av rörelserna Nemuz även vann gruppen, för det gjorde han i alla fall. Oj, så stolt jag blev över min lilla plutt! Han skötte sig faktiskt ganska bra, fram tills domaren ville ha en bild på honom, mig och Nemuz. DÅ hade Nemuz tröttnat på att stå stilla! Så jag vet inte om den som tog kort på oss, fick ett enda kort där Nemuz står ok, tror inte det. Här står han nästan bra i alla fall :-)

Och efteråt så undrar man ju verkligen varför man går och fryser på ett flygfält en hel dag och väntar på denna BIS-final som skulle äga rum klockan 15.00. Men det gjorde vi! Tog med oss både Diezel, Daisy och Nemuz och gick ut på det stora flygfältets härliga gräsmatta och travade runt där bra så länge. Hur härligt som helst tyckte hundarna och visst hade vi en riktigt lugn dag, men det tog tid. Vid kvart över fyra, kom finalerna igång och nu var det 7 valpar som vunnit sina grupper, som samlades vid ringen och jag tror faktiskt att samtliga började bli trötta. Nemuz hade stått stilla tillräckligt mycket i alla fall och hade ingen större lust att stå fint längre.

Men det gick i alla fall så bra, att vi blev placerade som nr 4. Jubel och applåder! Här försöker han äta upp sin rosett.

Sedan in i bilen med alla saker och hundar igen och iväg hemåt. Hade väl åkt så där 100 m när det började regna, tack och lov att det inte började tidigare. Och tänk så skönt det var att komma hem igen. TACK så jätte mycket för sällskapet Magdalena och Daisy! TACK också för de fina presenterna, dem har jag redan använt :-)

SÅ var även denna helg till ända och det var dags att gå och jobba idag igen. Trodde nästan att jag lyckats bli sjuk där i blåsten igår, för oj så ont i halsen jag hade i morse. Men med lite olika ”häxpreparat” (whisky hjälper ju mot allt, enligt vissa här) så känner jag mig nu bättre igen.

Vill avsluta med att säga ett stort TACK för alla gratulationer vi fått i gästboken. Tack ska ni ha och på återseende!

Diezel 9 år!

2011-09-06T04:18:00.005Z

Börjar med en bild på den lilla vännen som fyller 9 år idag. Det känns lite smått otroligt att tiden gått så fort, jag tycker inte att det var länge sedan han var en liten valp! Denna goa hund som verkligen är som ett stort gosedjur.

Och idag skall här firas med en massa godis till lilla Diezel, som fortfarande haltar, så det kan inte bli någon lång och härlig promenad, som jag hade hoppats på att vi skulle kunna ta. Men som det låter just nu, med regnet piskande mot våra fönster, så VILL inte Diezel gå ut ens :-)

Helgen passerade i en faslig fart, det blir väl så när man har massor att göra. I lördags tog jag med mig Nemuz till Gubbängsfältet, där pudelklubben hade en inofficiell utställning. På vägen dit, hämtade vi upp Magdalena och Daisy i Farsta, dom skulle också med och promenera.

Varmt och ett härligt väder var det och jag anlände väl till området med ett visst självförtroende i alla fall. För nu skulle vi minsann visa att vi har fått en riktigt bra kontakt, Nemuz och jag. Ja, jag hade ju hoppades på det i alla fall, även på ett sådant ställe med massor av människor och hundar. Men INTE då!!!

Jag försökte med glada, uppmuntrande ord, godis, lock och pock, men vad hjälpte det!!! Nemuz var totalt ointresserad av mig och mina godisbitar. Ja, det hade nog inte ens hjälpt om jag rullat mig i kycklingfilé innan vi åkte dit kändes det som.

Ok, vi gick iväg en bit och försökte ta en bild på Nemuz där han står upp och det började också bra. Jag kan verkligen det här med att ställa upp hundar :-)

Det känns nästan som om Nemuz klarar av detta att stå fint bättre på egen hand. Här har han siktet inställt på en gullig dobermanntik.

När Nemuz började bli lite tröttare, gick det väl en aning bättre med kontakten. Jag förstår ju, att vi har låååångt kvar innan jag kan säga att vi har en bra sådan! Satte oss sedan och tog en fika i skuggan, det var ett tag sedan man självmant uppsökte den. För det blev ganska varmt där ute på fältet. Vi tog turen till Huddinge för att lämna av vårat promenad sällskap innan vi fortsatte hemåt. Väl hemma åt Nemuz lite lunch och sedan rasade han ihop i sin säng och sov faktiskt i flera timmar.

Stackars Diezel är som sagt fortfarande halt och jag börjar bli allvarligt orolig över vad detta är. För trots veterinärens teori om muskelfäste/muskel som kunde vara inflammerat/sträckt, så borde man väl ändå se någon förbättring nu. Men det kanske tar en himla tid sådana saker, jag vet inte. Han fick i alla fall hålla sig hemma hela helgen och ta det lugnt.

I söndags startade jag dagen riktigt tidigt, hade varit ute med hundarna, ätit frukost, tvättat bilen, kastat en massa grovsopor och kört igång tvättmaskinen, innan klockan var nio! Skulle sedan träffa min kompis Mia ute vid Tyresta by och ta en fika på förmiddagen. Men dessförinnan kändes det som en bra idé att försöka trötta ut valpen, så att det skulle finnas några trösklar, socklar, garderobshörn kvar när jag kom hem. Han var med och tvättade bilen visserligen, men det är inget uttröttande på en valp längre, att bara titta på människor och hundar som går förbi.

Så här blev det till att ha lite dragkamp med trasor och rep, och till min stora förtjusning så såg jag att det bara kryllade av barn och föräldrar utanför vårt hus när det var dags att ta sig ut med Nemuz. Ok tänkte jag, och kastade mig in i kylen och tog en bit av det bästa köttet som fanns där, här skall vi minsann försöka ta oss förbi alla dessa människor på ett fint sätt.

Så väl vid dörren, visade jag Nemuz vad jag hade i fickan, riktigt gott tycket Nemuz, som satt nedanför mig som ett tänt ljus och tittade upp mot mitt ansikte. Lite problem hade vi att komma förbi allihop utan att han brydde sig, men det är inte så konstigt kanske, eftersom alla börjar skrika om att de vill hälsa på Nemuz så fort han visar nosen utanför dörren. Nu fick de bara ett morrande ”NEJ” i mungipan från mig, så att vi skulle kunna fortsätta vår färd. Det gick väl ganska bra får jag lov att säga. Sedan på hemvägen igen, blev till och med jag imponerad av lilleman. Då hade han fått smaka på kycklingen som var med och tänkte minsann inte vika med blicken från mattes ansikte mer än en sekund åt gången, han var ju tvungen att hålla lite koll på vad alla gjorde runtomkring. Och nu fanns det väl en pappa där som tyckte att han var jätte skojig när han ropade och visslade på Nemuz för fullt då vi gick förbi. Allt han fick i gensvar, var några gnisslande ljud (Nemuz hade nämligen SÅÅÅ gärna velat hälsa) men han valde att fortsätta att titta på mig. Oj, så mycket beröm han fick sedan lille Nemuz! Jag blev så glad att han faktiskt valde MIG (och förvisso kycklingen) före alla andra! Och det är inte långt ifrån att jag får riktiga Icaroz ”vibbar” när jag håller på med denna hund. Till och med karlen som ropat på honom, kom och sa att han var imponerad.

Sedan bar det av ut till Tyresta för min del. Det är alltid så lugnt och skönt att komma dit måste jag säga. Det känns som att komma ut på landet!

Nu blev det ett par trevliga timmar med solsken, fika och en massa trevliga människor som har sina hästar vid gården. TACK för trevligt sällskap Mia! Hoppas att vi kan ta den där promenaden någon dag och att det gick bra för dig att köra Zigge. Och givetvis var jag tvungen att titta på hästarna också. Här mumsar de i sig lite hö.

Sedan var helgen nästan till ända. Det var bara söndagsmiddagen kvar och faktiskt kom Robban hem så att vi kunde äta tillsammans. Han hade offrat hela helgen på andras hundar, genom att vara ute och mentalbeskriva både lördag och söndag. Det är väl kanske tur att några har det intresset också, själv ägnar jag mig helst åt mina egna hundar :-) Nu har jag också beställt en hundramp till bilen, det kommer spara både Diezel, Nemuz och min rygg har jag en känsla ut av.

På återseende!